Både min mor Christina Wikner-Löthman och min far Esa Löthman har stött mig hela mitt liv vilket har betytt väldigt mycket för mig. Min mors sociala engagemang och min fars läslust och sociala kunskaper har hjälpt mig mycket. Min far arbetade på sjön och min mor på Grelsby sjukhus under mina första levnadsår vilket gjorde att jag ofta var med min farmor Linnea Löthman och min farfar Elis Löthman. De tillsammans med min bonus morfar Per-Erik Koersener och bonus mormor Gunvor Koersner var starkt bidragande till min uppfostran, vilket stärkte mitt intresse för att hjälpa och stödja de som hade och har det svårt.
Det är heller ingen hemlighet att jag är ett maskrosbarn, vilket bortsett från de som uppfostrat mig, påverkat mig mest i vad jag vill ha för förändringar i världen, i Finland och på Åland. Jag skulle aldrig vilja vara utan den delen av mitt liv, även om den stundtals förstås var tung. Tack vare min kära kusin Kajsa Trädgårdh klarade jag mig relativt helskinnad ur situationen. De otaliga timmar som vi pratade under min tonårs tid var ovärderliga för min del. När jag samtalar med barn och ungdomar om detta så brukar jag alltid påtala vikten att ha någon att vända sig till.
När min syster föddes 1986 så hade jag äran att få namnge henne och hon blev den första på Åland med namnet Ronja. Jag älskade och älskar min syster, men har också lidit väldigt mycket av att se hennes situation. Det är ett väldigt egoistiskt tankesätt då det naturligtvis är hon som haft det tungt och inte jag. Samtidigt har det gett mig en god inblick i hur psykiskt påfrestande olika funktionsnedsättningar (jag kallar det faktiskt nedsättning i det här fallet för att det har hindrat Ronjas samtliga drömmar hon hade när hon var ung) även är för de anhöriga. Stödja anhöriga är för övrigt något både Åland och Finland behöver bli bättre på. Ronja har haft ett väldigt tungt liv, även om hon nu mår bättre än på många år. Ni kan i tidigare blogginlägg följa hur besvärligt hennes liv har varit. Jag önskar att vi kunde göra så mycket mer för den här gruppen och för andra som hamnar utanför systemet i Mariehamn och på Åland.
Ronjas funktionsnedsättning upptäcktes 1990 och 1991 får jag diabetes typ 1. Det var en väldigt besvärlig tid att få sjukdomen. Jag var precis på väg in i tonåren och ville vara som alla andra. Vi kan väl även säga att jag tyvärr alltid har varit bättre att se efter andra än efter mig själv (relativt vanligt för maskrosbarn). När jag sedan blev vuxen förstod jag vilken psykisk påfrestning detta måste ha varit för mina föräldrar. Att mina föräldrar skildes några år senare gjorde det vare sig enklare för dem eller för mig. Detta gäller förstås endast min sjukdom för annars var deras skilsmässa det bästa för både mor och far. När jag nu varit diabetiker i över 30 år så har teknologin hjälpt oss så otroligt mycket. Insulinpumpar som mer eller mindre själva gör arbetet, blodsockermätare som kontinuerligt kontrollerar blodsockret och som även kan skicka informationen till de som behöver den. Man ser också tydligt att tack vare de oändliga resurserna som lagts ner på diabetes så klarar jag av att ha ett heltidsarbete och "betala" tillbaka det samhället gett mig. Jag brukar ta det som exempel varför det är värt att satsa på människors hälsa och välbefinnande rent pengamässigt.
När jag väl startade att arbeta var det som assistent på Fritidshemmet Tärnan. Innan dess hade jag sommarjobbat på tex Viking Line och Quickly kemtvätt. Fritidshemmet Tärnan startade upp min vilja att arbeta med människor och sedan dess har jag arbetat med människor eller studerat för att kunna arbeta med människor. Jag har arbetat som assistent (närvårdare), lokalvårdare, barnskötare, fritidspedagog, föreståndare och slutligen som lärare. Det har varit en väldigt intressant arbetsresa och gett mig en god inblick i hur tungt arbete som tex lokalvårdare, närvårdare och assistenter utför. För dessa arbetsgrupper bör heltid bli normen plus att ytterligare förbättringar i deras anställning behöver ske. Det kommer jag att skriva om senare. Tack vare uppväxten tillsammans med Ronja så lärde jag mig snabbt att arbeta med människor som stack ut ur ramen. Det är troligtvis även därför som det också är där jag passar bäst inom mitt arbete. Jag är så glad att jag blev den förste i Mariehamn som blev anställd som studiolärare och det är så spännande grupp att arbeta med. Problematisk skolfrånvaro, NPF-variationer och Psykisk ohälsa ofta kombinerat är det jag arbetar med enligt allmän läroplan. Detta i kombination med att jag i ca 15 års tid har varit stödperson åt ungdomar/vuxna med NPF-variationer har breddat min kunskap ytterligare plus möjligheterna till fortbildning som jag deltagit i. Här märks också att vi varken i Mariehamn eller på Åland lyckas ta tillvara människors kompetenser på ett tillräckligt bra sätt. Här skulle behövas sjukhusskola, resurscenter, bättre studiemöjligheter på andra stadiet och flexiblare arbetsmöjligheter. Det här kommer jag att lyfta i både i lagtingsval och kommunalval.
Tack vare att jag spelat fotboll eller varit fotbollstränare praktiskt taget hela mitt liv har även föreningslivet stått mig varmt om hjärtat. Speciellt sådana föreningar som vill hjälpa grupper som har det svårt i samhället. Jag har varit ordförande för hyresgästföreningen och sedan är jag för närvarande ordförande för Ung resurs (Ungdomshuset Boost), styrelsemedlem i NPF Åland, rädda barnen och Åland United. Åland United hävdar jag har det svårt i samhället då fotbollen är så ojämställd i världen, i Finland och på Åland.
I politiken har jag varit i stadsfullmäktige 8år (4år som ersättare), Stadsstyrelsen 6år (2år som ersättare och två år som II vice ordförande), Kultur och fritidsnämnden 6år (4år som politruk), 2 år i Folktingets ubildningsutskott, Ordförande och styrelsemedlem för Mariehamns Socialdemokrater och styrelsemedlem för Ålands Socialdemokrater.
När jag sedan förlorade mina tänder på grund av en allvarlig sjukdom i kombination med min diabetes så insåg jag tydligt vikten av att munhälsa och tandvård är tillräckligt billigt för alla. (se tidigare inlägg om detta i bloggen), Det är en av de frågor jag vill vara med och driva i lagtingsvalet.
Sammantaget har detta gett mig en bred plattform för att ställa upp både i lagtingsvalet och kommunalvalet. Jag tycker det är väldigt viktigt att vi från Socialdemokraterna ger de röstande på Åland en möjlighet att rösta på ett parti som värnar om människan och miljön men samtidigt tar ansvar för ekonomin.
Jag skall försöka ge er en lista över de frågor som för mig är viktigast i det kommande valet och jag kommer att vidareutveckla mina tankar gällande dessa frågor under valkampanjen:
Lagtingsvalet:
1. Kommunstrukturen. Visionen för mig är att vi på sikt är en enda kommun, men vi behöver få till en ändring under den kommande mandatperioden och då är antagligen 3-5 kommuner det mest realistiska. Vi måste göra något åt att vara "byråkratiska" kostnader är såpass höga och möjligheten att komma åt detta är sammanslagningar, samarbeten och digitalisering.
2. Stödjande åtgärder/hälsovård/sjukvård. ÅHS och KST (Är ett kommunalförbund, men jag kategoriserar det till lagtingsvalet då det gäller samtliga kommuner) behöver få tillräckliga resurser både för att ha låga avgifter och god servicenivå (tillräckligt många utbildade närvårdare och sjuksköterskor. Här behöver man även skapa uppstarten av en resursskola som diskuterats sedan 2007 då jag startade inom politiken. Här behöver också skolorna NPF-anpassas. Den andra saken är ett rimligt upplägg på att tandvård måste bli billigare då det är en så avgörande fråga för den generella hälsan.
3. Vatten. Vi behöver säkerställa att vi har bra bruksvatten och att vattnet kring Åland är rent. Det är en av våra viktigaste frågor för en fortsatt turism.
4. Barnkonsekvensanalyser och Barnstrategi. Vi behöver lagstadga att barkonsekvensanalyser görs och se till att det följs både kommunalt och i lagtinget. Det ska också gälla frågor som indirekt har eller kan ha betydelse för barnen. En åländsk barnstrategi är nödvändig och med den behöver tillräckliga resurser ges för vidare arbete.
5. En ekonomi i balans. Satsa på tidiga insatser och förebyggande åtgärder för att på sikt stärka ekonomin. Havsbaserad vindkraft, avgångar Mariehamn-Kapellskär (delvis en kommunalfråga), hur stärker vi turismen till Åland? Vad kan vi göra för de åländska företagen för att gynna deras ekonomiska förutsättningar? Bolagisera skärgårdstrafiken.
Kommunalvalet:
1. Platser inom äldreomsorg och KST. Sedan jag steg in i politiken 2007 har man inte gjort tillräckligt i den här frågan. Vi behöver boendeplatser och det nu. Utöver kostnaden i byggnation/inköp av hus måste vi se till att personalfrågan löses. Hur får vi människor att arbeta inom äldreomsorg och omvårdnadsarbete generellt? Högre löner, mer flexibla arbetstider, tillräckligt med personalresurser etc.
2. Skolor och daghem. Daghemmet vid Strandnäs skola måste börja byggas nu. Vi har väntat ett år helt i onödan och både skolan och daghemmen behöver den här satsningen. I övrigt behöver vi se på möjligheterna att skapa en rimlig arbetsbörda för både assistenter, lärare och rektorer i våra skolor. För att få en bättre kontinuitet bland assistenter bör de ha semester under loven. Dessa saker är både lagtings- som kommunalpolitik.
3. Förbindelse Mariehamn-Kapellskär. För både turismen och invånarna i Mariehamn och på Åland är det här en nödvändig linje. Vi måste hitta ett sätt att arbeta fram en hållbar lösning med privata aktörer, kommunalt samarbete alternativt lagtinget kanske en lösning som innefattar samtliga aktörer.
4. Boende. Vi har fantastiska områden i Mariehamn som fortfarande går att exploatera utan att använda våra gröna korridorer. Jag skulle gärna se ytterligare satsningar i centrum, industriområdet i norra staden skulle behöva mer bostäder för att nyttja närheten till såväl, Maxinge, skolor och staden.
5. Cykelvägar/infrastruktur. Cykel behöver bli det mest använda transportmedlet inom stadens gränser. För att lyckas med det behöver man bygga och ändra infrastrukturen så att det är cykelvägarna som är huvudled och ej bilvägarna, ställplatser för cyklar, uppfräschning av cykelvägarna och säkerställa de osäkra överfarterna på dessa. Om vi någonsin ska bygga tunnel så är det östra utfarten som ska byggas under jord så att parkområden, bostäder, butiker kan byggas på hela det området istället. Vi behöver bli bättre på att utnyttja vår starkaste resurs, närheten till vattnet bättre i staden.
Kommentarer
Skicka en kommentar