söndag 18 oktober 2015

Tippning lagting och kommunalval.

Foto: Daniel Eriksson

Här är min gissning gällande valutgången. 
Lagting:
Liberalerna: 7 (Katrin Sjögren, Mats Perämaa, Tony Asumaa, Viveka Eriksson, Ingrid Johansson, Julia Birney, John Holmberg) Det är väldigt jämnt om platserna efter de fyra som är självskrivna för mig, dvs Katrin, Mats, Tony och Viveka. Andra potentiella är Joanna Isaksson, Jannik Svensson och Sune Alén för att nämna några. Skall också bli väldigt intressant om det blir en tydlig riktning mot marknadsliberalism eller socialliberalism. För dem som lägger sina röster på Liberalerna hoppas jag att det blir en tydligt riktning och inte en blandning. Blir högst antagligen att sitta i regeringen.

Centern: 6 (Jörgen Pettersson, Roger Nordlund, Britt Lundberg, Erica Sjöström, Veronica Thörnroos, Harry Jansson) Här hoppas jag att vi skulle kunna få in några yngre eller nya politiker men de tre första är åtminstone självskrivna. Andra med goda möjligheter är Runar Karlsson, Cia Numelin. Annika Hambrudd, Roger Slotte och Henrietta Hellström. Sitter antagligen i regeringen men det här året är det inte helt säkert. 

Socialdemokraterna:5 (Camilla Gunell, Igge Holmberg, Nina Fellman,  Sara Kemetter, Carina Aaltonen.) Här tror jag det egentligen är vidöppet efter Gunell och Holmberg. Det är lika möjligt att vi får se antingen Maria Antman, Miina Fagerlund, Barbro Sundback eller Mia Hanström i lagtinget. Kan bli att sitta i regeringen ungefär 50 % chans/risk.

Moderaterna: 5 (Tage Silander, Johan Ehn, Wille Valve, Petri Carlsson, "Krille" Mattsson.) Här är det omöjligt att säga vem som tar den sista platsen. Det kan precis lika bra bli Eva Dahlén, Peter Enberg, Gun-Marie Lindholm, Jesper Carlsson, John Hilander, Annette Holmberg-Jansson, Cecilia Jansson, Nina Lindfors, Åke Mattsson, Mika Nordberg, Daja Rothberg eller Danne Sundman. 

Obunden samling: 3 (Bert Häggblom, Fredrik Fredlund, Anders Holmberg) Det är svårt att säga hur många mandat de kan ta. Klart är att Åländsk demokrati tappar röster när de gått ut med sin restriktiva flyktingpolitik. Motorfantasternas parti, men det gör samtidigt att många inte kan tänka sig rösta på dem. Det här partiet har jag sämst koll på, men vi utgår från att Bert Häggblom är helt given och blir invald. De två andra är de inom partiet som varit mest synliga både i valdebatter men också kända överlag i det åländska samhället. Kan tänkas att även personer som Leif Holländer, Christoffer Virtanen och Lars Häggblom kan få mycket röster.

Ålands framtid: 2 (Axel Jonsson, Anders Eriksson) Efter Axel Jonsson så är det väldigt öppet vem som kommer in. Kommer kvinnolistan att göra skillnad? Får de tre mandat på bekostnad av Åländsk demokrati? Andra som kan komma in är Pia Eriksson, Ove Andersson, Glenn Koskinen.

Hållbart initiativ: 1 (Erica Scott) Om hållbart initiativ får något mandat vilket jag hoppas, tror jag det är givet att Erica Scott blir invald. Andra alternativet är Sofie Roxbäck.

Åländsk demokrati: 1 (Stephan Toivonen) Jag var helt säker att Åländsk demokrati skulle få minst två mandat, men dels genom hur de uttryckt sig och blivit framställda i media och genom obunden samlings politik får de bara ett mandat. Manelius blir invald om inte Toivonen blir det. 

Kommunalvalet i Mariehamn:

6 Socialdemokraterna
6 Liberalerna
6 Moderaterna
4 Centern
2 Obunden samling
2 Ålands framtid
1 Åländsk demokrati


lördag 3 oktober 2015

Motion om mer inflytande för Mariehamns stads personal.

I tisdags lämnade jag in en motion om att Mariehamns stad skall ha en tävling inom de olika nämnderna, där den som vinner får ett pris som motsvarar tex en månadslön. Detta givetvis utan att minska på personalresurserna eller öka arbetsbördan för våra fantastiska anställda inom Mariehamns stad (jag vet att jag är jävig).
Orsaken till den här motionen går långt tillbaka i tiden. Det är en väldigt stor skillnad på arbetsmoral och stolthet inom Mariehamns stad nu och för femton år sedan då jag första gången arbetade inom Mariehamns stad. Orsaken till detta är ganska enkel. Förr var man stolt som arbetare över att arbeta och vad man åstadkom för Mariehamns stad. I den spariver som funnits de tio senaste åren inom den sociala sektorn och de fem senaste inom resterande del av Mariehamn har det försvunnit. Det är väldigt tydligt att man är utbytbar och att man inte värdesätter den kompetens av arbetserfarenhet som människor har. Tjänstemän och politiker har aldrig varit på så långt avstånd från "fotfolket" som under de senaste åren. Helt obegripligt i ett litet samhälle där det finns hur mycket samarbetsvinster som helst med att nyttja småskaligheten vi har i Mariehamn och på Åland. Byråkratin och vad man har för arbetsuppgifter och rättigheter som arbetstagare har tagit orimliga proportioner. Vi hör mer och mer på golvet "det hör inte till mina arbetsuppgifter", vissa kalla det professionalism och att vi ökar expertisen inom området, jag kallar det en kostnad för staden.
Som exempel på besparingsmöjligheter och konsekvenslöst tänkande ger jag er det här exemplet:
I somras arbetade jag och en annan på fritidshemmet Tärnan. I ca fyra veckor var vi bara fyra barn på plats. Vi var alltså som en större familj. Vi köpte mat från Trobergshemmet som kördes till oss inte av Mariehamns stads egna vaktmästare utan med budbil. Varför kunde inte vi laga maten på plats istället? Vi hade hygienpass, barnen kunde ha varit med och handlat maten vi skulle tillreda. Sedan skulle vi gett dem pedagogiskt handledning och lagat mat tillsammans som en familj. Jag kan garantera er att det skulle ha blivit mycket billigare för staden och trevligare för barnen och för oss som arbetade.
Vi har hur många liknande situationer som helst inom Mariehamns stad och det är väldigt svårt för oss att bli hörda och få något att hända. Nu prövar vi att genom den här motionen hoppa över tjänstemännen och vända oss direkt till nämnderna. Jag kritiserar inte tjänstemännen men jag har varit med åtta år på dubbla stolar som Föreståndare på Tärnan/Skolcoach i Strandnäs och i stadsfullmäktige och märker att det ofta strandar innan det kommer upp till politikerna. När vi var inom barnomsorgen skulle det först upp till barnomsorgschefen och efter det till socialdirektören och därefter kom saken upp till Socialnämnden om dessa båda tyckte det var tillräckligt viktigt. Inom bildningsnämnden är det samma sak. Först till rektorsmöte, sedan bildningschefen och därefter om det är tillräckligt viktigt kommer det till bildningsnämnden. Jag tvekar inte en sekund att alla dessa personer försöker göra det så bra som möjligt för invånarna, skattebetalarna och klienterna. Kedjan är för lång så det är en stor risk att det blir missförstånd på vägen, eller att de kanske inte vet hur det faktiskt ser ut och känns för "fotfolket" inom organisationen.
Vi har otroligt duktig och kunnig personal inom Mariehamns stad och vi måste få dem att må bra och vara stolta över sitt arbete. Det bästa sättet är att de känner sig hörda! Jag hoppas också att man arbetar med det här inom Åhs, landskapet och det privata näringslivet.
 

tisdag 15 september 2015

Ålands val 2015


Jag ställer som bekant inte upp i valet nu i år. Orsaken är att jag vill ge familjen den tid de behöver och borde ha fått de senaste åren. Det är väldigt svårt att hinna med båda och dessutom för så lite pengar som man får för tiden man lägger ner i kommunala åtaganden. Utöver det skall jag nu äntligen slutföra mina lärarstudier som startades för ca 15 år sedan. Att studera på heltid, arbeta heltid, ta hand om sin familj och dessutom driva sin politik är en omöjlighet. Jag hoppas att någon kommer att föra Mariehamns kommunanställdas talan även i fortsättningen (vet att det är individer som redan gör det).

Jag kommer att skriva i bloggen och insändare vad jag tycker och tänker gällande politik och allt möjligt. Jag kommer alltid att vara Socialdemokrat så givetvis är även bloggen i fortsättningen Socialdemokratisk, men jag kommer också att belysa de problem jag tycker finns inom den.                  Jag välkomnar Åländsk demokrati till den politiska arenan och tycker det är väldigt bra att de bildat det här valförbundet. Jag har inte samma åsikter som dem men allas röster måste bli hörda. Jag tror överlag att det här är ett nyttigt uppvaknande för de stora partierna. Stödet för den här listan är större än vad många tror. Jag blir inte förvånad om de får två platser i kommande val. Personligen tror jag att Ålands framtid och Moderaterna är de partier som förlorar mest på att detta valförbund skapats.

Jag tycker också att vi skulle behöva ytterligare två eller tre partier på den Åländska politiska kartan. Som exempel kan tas Socialdemokraterna och Liberalerna. När man skapar en sådan bredd som bägge dessa partier har så kan det betyda att din röst går till helt andra åsikter än de du delar. Socialdemokraterna försöker i ett parti samla (Om vi ser på den svenska partikartan) Vänsterpartiet, Feministiskt initiativ, Miljöpartiet och förstås Socialdemokraterna. Jag tror personligen att det skulle vara bättre med åtminstone ett Miljöparti och Vänsterparti till på Åland. Feministiskt initiativ skulle behövas som parti för en kortare tid men förhoppningsvis har feministparaplyet kanske gjort deras medverkan "onödig". Jag skall också tydliggöra att Miljö och jämställdhetsfrågor givetvis i fortsättningen också ska och bör vara viktiga för Socialdemokraterna. Det finns många som är av åsikten att de här partierna inte behövs för de andra partierna tar redan nu upp frågorna så bra. Min åsikt är att det är jättebra att de här frågorna redan tas upp av partierna men det skulle bli av ytterligare vikt om vi hade dessa "enfrågepartier". Då skulle det krävas ännu mera arbete i frågorna av våra nuvarande partier för att behålla dessa röster. Dessutom går det ju inte att kalla vare sig Miljö-, Invandring-, Jämställdhets- eller vänsterpartier för enfrågepartier.
 Liberalerna har också en på tok för stor bredd i sin grupp där en del är marknadsliberala eller rentav Moderater till de Socialliberala som i praktiken är Socialdemokrater.

Överlag är det på tok för stor bredd inom partierna. Förstås skall det finnas fritt utrymme att ha olika åsikter i frågor men när hela tankesättet skiljer sig radikalt blir det svårt för väljarna. Skall de rösta på den personen som är närmast de åsikter som man själv har eller skall man rösta på den person som har nästan lika bra åsikter men som med större sannolikhet kommer in? Väljer man det första alternativet så finns en stor risk att någon som inte alls tycker som än själv kommer in. Gör man på det andra sättet så blir det mycket svårare för våra nya kandidater att komma in. Jag menar att bredden på partierna gör det svårare för nya kandidater att komma in i politiken.
Som exempel så kan ni titta på de här personerna i de olika partierna. Jag säger inte att någon är bättre än den andra men att det är stor skillnad på deras åsikter i många frågor. Du röstar på den ena, men den andra kommer in i lagtinget.                                  

Centern: Harry Jansson - Annika Hambrudd
Liberalerna: Tony Asumaa - Julia Birney
Moderat samling: Anthonio Salminen - Gun-Mari Lindholm
Obunden Samling: (Är väl det enda parti som har "rätt" att ha så vitt skilda åsikter då de står för det, men lika problematiskt är det för väljarna.)
Socialdemokraterna: Sara Kemetter - Igge Holmberg
Ålands framtid: Axel Jonsson - Pia Eriksson
Åländsk Demokrati: ( Är för närvarande ett enfrågeparti så jag kan inte bedöma annat än att de är rörande överens i flyktingfrågan.)

Jag tycker att det är konstigt att jag som "ändå" står på en av ytterkanterna inom Åländsk politik hittar någon jag skulle kunna rösta på i alla Åländska partier. Skulle man bilda ett parti som hette Socialliberalerna och jag fritt fick välja vilka människor jag ville ha från Socialdemokraterna och Liberalerna så skulle jag känna mig mest "hemma" i politiken.

Jag skulle vilja ha fler partier och större samarbete över partigränserna. Jag skulle också vilja att våra politiker skulle bli valda för bara ett år i taget. De flesta håller nog inte med mig i den frågan för på ett år hinner man inte uträtta "någonting". Det är förvisso sant men det skulle också kunna få bort kortsiktigheten i många av våra beslut. Vi måste våga ta beslut som är långsiktigt hållbara. Satsa på miljö, barn och ungdomar. Enkelt att säga eller lova men svårare att i praktiken genomföra. Om politiker som inte "tillför" något byts ut på årsbasis hoppas jag på ett effektivare arbete från dem. Framför allt iom att effektiviseringsprincipen har varit det ledande för de flesta politiker inom det kommunala och offentliga och då tycker jag det ska gälla också dem.

fredag 27 februari 2015

Hur påverkas barn och unga av ett missbruk i familjen?

Tack vare serien djävulsdansen började jag reflektera över mitt eget liv och pappa . Jag älskar min pappa och han har alltid betytt väldigt mycket för mig. Han var min idol när jag var liten och stormade fästningar (Bomarsund och Kastelholm) Iklädd en rustning av kartong. Han läste väldigt mycket för mig som liten och gav mig intresset för böcker. Han hjälpte mig mycket i början av min skolgång och vi har alltid haft roligt tillsammans. Jag har egentligen bara lyckliga minnen av barndomen och tror inte det var förrän jag gick i femman eller sexan jag uppfattade missbruksproblemen. Jag kommer ihåg enstaka tillfällen där jag var orolig tidigare men det var först då jag på riktigt uppfattade dem. Han dolde sitt drickande väl och drack oftast i smyg hemma, på Park dagtid(en bar) eller på arbetsresor. Dessutom förde han sig alltid väl i alla sociala sammanhang.  Det hände mycket för ens egen del i livet under den här tiden. Min syster ”förklarades” handikappad vid fyra års ålder, dvs när jag var tio och året senare blev  jag diagnostiserad med diabetes. I samma veva diagnostiserades farfar med Alzheimers och min ”morfar” dog i hjärtinfarkt. Det var först efter att jag förlikat mig med dessa ”trauman” som jag reagerade på hans sätt att dricka. Det kändes som att jag hade det jobbigaste livet i världen (inte en helt ovanlig känsla i den åldern). Ändå såg jag min pappas problem som triviala. Hela ens självbild var uppenbart narcissistisk så min diabetes var det tyngsta för mig. Efter det kom problemet med att ha en handikappad syster. Jag var orolig över vad mina kompisar skulle säga. Som tur är hade jag och har världens bästa vänner så de uppträdde helt naturligt. Min fars problem var helt sekundära och petitessartade tills jag återfick kontakten med min kusin.
    (Jag, Kajsa, Pappa och Leif i Uppsala)

Vi hade haft några år som vi inte umgåtts så mycket och hittade nu tillbaka till varandra. Kajsa blev mer som en syster och bästa vän för mig än kusin. Kajsa pappa hade även han en missbruksproblematik. 
Från och med sjuan bodde hon nästan alla lov hos mig och vi talade i telefon i princip dagligen. Den samtalskontakt vi hade var ovärderlig för mig och också det som fick mig att överleva den här tiden och inse att jag inte var ensam om problemen. Vi gjorde det på ett hjärtligt sätt men vi analyserade alla händelser noggrant med varandra, vi kunde skoja om problemen, gråta om det behövdes och helt enkelt fanns hon där för att stöda mig. Min pappas problem blev under tiden allt större och det var många gånger när de ringde från arbetet som jag måste ljuga och säga att han inte var hemma då han låg och sov ruset av sig eller var så full att de direkt skulle märka det.  När jag gick i åttan så valde mina föräldrar att gå skilda vägar. Det var absolut det bästa som kunde hända oss alla och det var synd att de inte skiljde sig tidigare. Att hålla ihop för barnens skull är förlegat och alla som varit barn i dessa förhållanden ser vad som finns under fasaden.  Min mamma och syster flyttade till en lägenhet medan jag och pappa bodde kvar i huset. Orsaken varför jag stannade hos pappa vid skilsmässan var enkel jag ville bo kvar i mitt barndomshem och för att jag var väldigt orolig över hur mycket han skulle dricka om han var helt ensam. 
    (Jag, Kajsa, Pappa och Leif på Skolstigen)
 
Nu spelade återigen min kusin en oresonligt viktig roll. Utåt sätt till mina vänner var jag samma person som förr. Det kunde jag bara vara tack vare att jag och Kajsa stöttade varandra och hjälpte varandra med allt. Skulle jag inte haft henne skulle den här tiden varit olidlig. Pappa ställde fortfarande i vått och torrt upp för mig och hjälpte mig mer än tillräckligt. Även jag "hjälpte" honom genom att jag täckte upp mer och mer för honom när han fick arbetssamtal etc. Vi hade en tyst överenskommelse där han inte klagade på hur jag levde och jag ställde aldrig honom mot väggen heller. Ett problem som fanns under uppväxten var att jag stundtals förknippade hans drickande med vad jag hade gjort. Ibland kunde orsaken till hans drickande vara att jag lämnat rummet ostädat och ibland mycket mindre saker. Jag var inte den mest ordningsamme på den här tiden men försökte ibland hålla bättre ordning i rummet för att han inte skulle dricka. Det resulterade  i att det var något annat som var ”startskottet” för hans drickande. Ganska snabbt upptäckte jag ju detta vilket nästan gav motsatt effekt så jag försökte få honom till att dricka genom att inte utföra de saker jag skulle hemma. Väldigt märkligt då jag verkligen älskade och älskar honom och inte tyckte om när han drack. Jag hade väldigt många diskussioner med mamma om jag skulle träffa terapeut eller psykolog för att tala om problemen men jag tyckte inte det skulle vara till någon nytta. Jag sa att jag skulle gå dit och säga att pappa dricker pga mig och att det inte finns något att göra åt det. På den tiden visste jag givetvis att det inte var mitt ”fel” men jag var trots allt den utlösande faktorn. Tack vare Kajsa så kom vi fram till att han alltid sökte någon orsak för att dricka. Oftast var det på jobbet problemen startade och sedan fick det sitt utlopp hemma.
    (Jag och pappa ute och skidar i Tullarns äng (mycket viktigt med nummerlapp))

När flickvänner blev mer seriöst var första gången som jag började skämmas för honom. Fortfarande så stöttade han mig med allt och gjorde allt för mig och antagligen för mycket. Nu var jag nervös för att han skulle ligga på mattan i vardagsrummet sovandes när vi kom hem. Detta hade han gjort nu och då när mina vänner kom till mig men för dem var han inte ett problem. Han var inte heller ett problem för flickvännerna men jag var nervös för att de skulle uppleva det så. Det här var så mitt liv såg ut ända tills min far tvingades söka hjälp på avgiftningskliniken i Jälla.
    (Jag och pappa ute och seglar med vår båt Hero, givetvis döpt efter fantomens häst)

På Jälla hade de en anhörighetsvecka och den förändrade mitt liv och min syn på medberoende. Anhörighetsveckan bodde de anhöriga i en barack tillsammans och talade dagarna och nätterna igenom hur vi hade det. Jag trodde att jag hade haft det väldigt bra och att alkoholister är de som bor på gatan och som vinglar omkring i stadsbilden på dagarna. Min uppfattning tills då var att bara du skötte din ekonomi kunde du dricka och i praktiken bete sig hur som helst. Fortfarande betedde sig min far exemplariskt mot mig bara han var nykter och så har han gjort under hela min levnadstid. Sista dagen på lägret var det dags för mig att berätta en historia gällande min far och hans drickande. Jag satt och lyssnade på de andra anhörigas berättelser och kände igen mig delvis men tyckte de var ganska ”harmlösa” berättelser.

Min historia rörde en resa som vi gjorde 1997 då pappa  fyllde 50 år. Vi skulle fara till Fuerteventura tillsammans med Kajsa och hennes pappa. Han kom inte med då han blev körd till akuten dagen innan för sitt eget missbruk. Vi bestämde ändå att fara jag, Kajsa och pappa. En dag tog vi bilen till stranden för att bada. Det gick bra dit men när vi skulle tillbaka så var pappa så onykter att han knappt kunde gå eller prata. Jag och Kajsa rådgjorde länge om vi skulle stiga in i bilen. Vi bestämde oss för att komma med för det kunde aldrig gå bra skicka honom ensam. Kajsa satt bak i bilen och sade om vi skulle svänga vänster eller höger och jag höll i ratten och försökte styra så gott det gick tillsammans med honom. Tror aldrig mitt hjärta slagit snabbare än under den här bilfärden. Vi kom till sist tillbaka till hotellet helskinnade ordentligt skärrade men vi talade igenom episoden och klarade oss väl igenom det hela.
(Jag och Kajsa fattade tycke för varandra redan som små)

När jag såg dels min pappa då jag berättade historien på Jälla och de andra anhörigas miner efter historien förstod jag att hans drickande påverkat mig mer än vad jag hade trott. Det öppnade mina ögon och jag erkände först då på riktigt hans missbrukarproblematik. Det hade inte gått mig obemärkt förbi så som jag låtsats för alla utom Kajsa. Han hade problem och jag hade så gott jag kunde mörkat och blundat för dem. Det var också då som min nuvarande ”missbrukardefinition” lades: ”Så fort arbete, familj eller ekonomi påverkas har du ett missbruksproblem.”


Många har under årens lopp frågat mig varför jag fortfarande har kontakten med min far och om jag inte hatat honom för det han gjort mig och vår familj. Skall jag vara ärlig finns det gånger då jag tänkt tanken att det skulle vara lättare för mig om han dött. Snabbt har jag dock kommit fram till att så inte är fallet. Om jag hatat honom? Nej, aldrig. Min mor lärde mig sätta ord på det för länge sedan. Jag hatar saker han har gjort men aldrig honom. Min far älskar jag och han är bland de mest belästa och socialt skickliga personer jag har mött. Han har haft och kommer alltid att ha en väldigt viktig roll i mitt liv.

Varför skriver jag detta undrar säkert många av er? Har jag talat med pappa om det? Jag har haft en bra dialog med honom och jag vet att jag till viss del lämnar ut honom. De händelser jag nämner är för min del preskriberade och de allra flesta som behöver eller behövde känna till de här episoderna vet också om dem. Gör jag det här för att hänga ut honom? Nej, det är ingen hemlighet att pappa är med i AA och orsaken jag skriver detta är för att visa problematiken mellan kärlek till personen med missbruksproblem och den problematik som dyker upp.

Jag har under många år jobbat inom det sociala och sett hur missbruk påverkat familjer och barn. Jag vill berätta om mina egna erfarenheter för att de här barnen och ungdomarna inte skall känna sig ensamma och även att de ska få älska den missbrukande föräldern eller släktingen trots missbruket.
    (Pappa spelar gitarr och sjunger för mig)

”Medberoende är ett tillstånd som kan drabba en person som lever tillsammans med en missbrukare, exempelvis en alkoholist, narkoman eller annat destruktivt eller problematiskt beteende. Den medberoende anpassar sitt beteende och sin personlighet efter den som är beroende i hopp om att kunna hjälpa. En del lär sig detta beteende redan som barn medan andra har lärt sig det senare i livet. Karaktäristiska drag hos medberoende är bland annat följande: De känner sig ansvariga för andra människors beteende, är ofta omedvetna om vad de själva vill och behöver, känner sig säkrast när de ger, attraheras ofta av människor med behov, attraherar ofta människor med behov, känner sig uttråkade och tomma om de inte har någon att hjälpa, överengagerar sig, tror att deras beteende är andra människors fel.” (Wikipedia)

Det som står i fetstil är sådant som passar in på mig. De andra punkterna stämmer delvis och det är klart jag är medberoende. Sedan finns det tveksamheter då mycket av mitt beteende också kommer från vad min mamma har arbetat med (familjeterapeut/katastrofpsykologi/ Operation kvinnofrid)och att jag har en handikappad syster. Jag skall vara väldigt tydlig med att jag är otroligt nöjd med min uppväxt och skulle inte byta den mot något annat. Jag älskar min handikappade syster men för hennes skull vore det förstås bra om hon hade sluppit sitt handikapp. Inte heller min pappas drickande skulle jag välja bort men på samma sätt som för min syster skulle det förstås ha varit bättre för honom om han varit utan det.

Hör gärna av er om ni själva känner att ni har problem eller om ni bara behöver prata eller skriva med någon. Det viktigaste är att man inte känner sig ensam och försöker hitta någon att anförtro sig åt. För er som är vänner med någon som lever med den här problematiken är det viktigt att våga fråga hur det är. Även om personen inte ”släpper in er” så känner de att någon bryr sig om den.


fredag 2 januari 2015

Tack för ert fina bemötande ÅHS!


Idag blev jag utskriven från Kirurgiska avdelningen på ÅHS. Börjar med den korta kritiken. Jag var in i måndags först till Medimar och sedan till akuten vilka båda skickar hem mig med lite Rinexin. Jag känner min kropp så pass väl att när jag söker hjälp och går på 4 gram panadol och 2,4 gram burana plus 2-3 Panacod för att få sömn vet jag att det inte är lite ont i halsen. Jag vet dock ingenting om sjukdomsförloppet för halsböld så det kan tänkas att de inte såg någonting. Jag kände att något var fel och tog kontakt med Medimar igen och fick tid hos Jan Österberg på nyårsafton. Det tog tre minuter hos honom så ringde han akuten för att de skulle ta in mig för halsböld.
På akuten fick jag ett väldigt gott bemötande av läkare, närvårdare och sjuksköterskor. Ingreppet var inte det trevligaste jag varit med om och jag undrar hur de gör med någon som är spruträdd? Jag satt i en stol och öppnade munnen medans de tryckte ner tungan och satt in en lång och tjock spruta för att suga ut varet. En utmaning för kräkreflexerna och omöjligt att förstå hur de lyckas med barn eller spruträdda?
Efter det flyttades jag upp till kirurgiska avdelningen och där var det samma fantastiska bemötande fastän de högst antagligen hade minimibemanning på nyårsafton. Jag kände hela tiden att jag var i fokus oavsett vem som tog hand om mig. På nyårsdagen fick jag permission och fick fara hem mellan antibiotikakurerna som togs intravenöst var åttonde timme. När jag kom tillbaka sista gången på Nyårsdagen 23.55 så går jag in via akuten men Kirurgiska avdelningen är låst och jag vill inte knacka på och väcka de inlagda. Räknar kallt med att jag måste gå runt till akuten och säga åt dem att ringa upp till kirurgiska men möter en mycket vänlig städerska som kommer och öppnar åt mig. Väl inne på kirurgiska så ordnar de igen så att jag får fara hem och sova och istället ta blodproven på labben när jag kommer på morgonen för min sista dos antibiotika. På ronden blev jag sedan utskriven.
Tack till er alla läkare, sjuksköterskor, närvårdare och städare för att ni gör ett så bra jobb och var så tillmötesgående för mina önskemål!

tisdag 9 december 2014

Pisa undersökningen på Åland och nordiska skillnader.


Jag var på en kurs till Danmark inför ett samarbete gällande nordiska språk, nordensdage.nu
7.11-10.11. Ett riktigt roligt och intressant projekt för att skapa förståelse över språkgränserna i norden genom att ungdomarna i årskurs åtta kommunicerade med varandra via sociala medier. Alla ni som är skeptiska till internets inträde i undervisningen borde fått uppleva detta. Ett mycket bra sätt att lära sig om de andra Nordiska språken och länderna genom internet och kommunikation med ungdomar.

När vi var på kursen blev vi naturligtvis att diskutera skillnader mellan skolorna på Island, Åland, Grönland, Färöarna, Norge,Sverige och Danmark. Ett av diskussionsämnena blev Ålands goda Pisa resultat. Vi diskuterade mycket för och nackdelar mellan länderna och sedan blev det mycket fokus på vad de trodde var orsakerna till de försämrade Pisa resultaten för deras del.
Antalet elever i klasserna är det största problemet. De har ca 30 elever i klasserna och det medför i bästa fall att de duktiga eleverna och de som har det svårt klarar sig bra. De bästa kan klara sig själv medan läraren koncentrerar sig på de elever som har det svårt. De elever som hamnar emellan dessa var lärarna mest oroliga för då de nästan aldrig får den uppmärksamhet de behöver. I värsta fall går det dåligt för alla elever då de ger upp på skolan på grund av att läraren har så lite tid att ge dem. Lärarna är också oroade över att flexibiliteten och individualiseringen av undervisningen minskar, ja praktiskt taget försvinner med så stora klasser.

Följande problem är att alltför mycket av deras arbetsdag går åt till annat än undervisning. Här är det dokumentation, uppföljning och kontakt med hemmet som tar mycket mera tid än tidigare. Dokumentationen är det största problemet av dessa tre. Tyvärr tas den tiden ifrån pedagogisk planering och kontakten med hemmet. Det är ju givetvis viktigt att det finns en bra kommunikation mellan skolan och familjen. Föräldrarna måste veta vad som händer i skolan och ha möjlighet att få insyn i arbetet. På samma gång måste lärare känna att de har föräldrarnas stöd och förtroende. Finns det inte bör både föräldrar och lärare arbeta för att återfå/skapa det.

Integrationsresurserna är också ett stort problem i länderna. Som exempel berättade en lärare från en av de svenska skolorna att de fått en elev från Kenya och efter en vecka hade hon normal skolgång i årskurs åtta. Läraren hade inget sätt att kommunicera med eleven och det är ganska avancerat språk i böckerna i årskurs åtta. På Åland har man rätt till minst fem timmar i veckan stödundervisning de första fem åren. Tyvärr kan man ännu inte läsa svenska som andraspråk såsom man kan i Sverige och i Finland.
Utöver dessa punkter togs bedömningsskalan upp där inget av de andra länderna hade krav på godkända betyg i alla ämnen. Alla var överens om att kravbilden rent generellt är för låg i skolorna.

Kort och gott så hade vi ca trettio lärare som "ville" flytta till Åland för att arbeta. Jag skulle önskat att de som vill skära ner på skolans kostnader skulle hört de andra lärarna. Vi skall vara stolta över den Åländska skolan och värna om våra ungdomars utbildning. Pisa resultaten visar att vi har valt rätt väg och det skall vi fortsätta göra!




onsdag 26 november 2014

Debatten kring stadsdirektörsposten i Mariehamns stad.


Igår valde vi stadsdirektör i Marihamns stad. Mercuri urval hade tagit fram väldigt goda kandidater till oss att välja bland. De tre kvinnorna vi hade att välja mellan var mycket kompetenta med olika spetskompetenser. Barbara Heinonen valdes och det var även den kandidaten jag röstade på.

På Facebook har det varit mycket tyckande från privatpersoner och politiker. De främsta orsakerna varför jag valde att rösta på Barbara var först och främst att hon fick högst poäng av Mercuri urval. satsar vi så mycket pengar på Mercuri urval så är det deras rekommendation man bör gå på. 
Den andra orsaken var att hon inte har anknytningar varken inom näringsliv- eller politik på Åland. Det tror jag kommer att vara väldigt nyttigt för Mariehamn och Åland. 

Många har kritiserat att vi inte tar en Ålänning, men jag förstår inte varför. Det är ju just den här sortens arbetskraftinflyttning som vi vill ha till Mariehamn och Åland. Emma hade och har absolut bäst erfarenhet och kunnande om Mariehamn men hon fortsätter ju arbeta inom staden så hennes kunskap och skicklighet får vi ändå. Dessutom fortsätter ju alla andra ledande tjänstemän så jag ser inget problem att det kommer någon utifrån som ny stadsdirektör. Trots allt är vi världens minsta metropol och det tar inte så länge att lära sig hur Mariehamn fungerar om vi som arbetar inom Mariehamns stad och politiker hjälper vår nya stadsdirektör. Välkommen Barbara Heinonen!
Jag passar samtidigt på att lyckönska de som ansökte till stadsdirektörsposten och hoppas det går bra för er alla!