Handicampens frågor till lagtings- och kommunalval

1. Rätten till arbete och meningsfull sysselsättning 

- Lagtingsfråga

Möjligheterna till arbete och meningsfull sysselsättning för personer med funktionsnedsättning behöver förbättras. Dagverksamheten bör utvecklas och få mer resurser. Det finns ett stort behov av sysselsättning dagtid, ledd av yrkeskunniga personer! 

Var och en behöver få arbeta och sysselsättas efter sin bästa förmåga och ersättningen ska inte vara allmosor utan skälig ersättning. Dagpenningen på 12 €/dag är inte acceptabel.

För yngre personer under 65 år som har funktionsnedsättning och bor på gruppboende eller liknande erbjuds idag ingen anpassad verksamhet på deras boenden. Det behöver åtgärdas.

Dessa saker har jag arbetat på hela mitt liv dels pga min syster som bor på ett av KSTs boenden och för alla de jag mött under mitt arbete både inom DUV och som stödperson. Det är givet att det finns väldigt mycket utvecklingsmöjligheter gällande dagverksamheternas utveckling och resurserna de har/får. Jag har i över tio års tid ansett att framförallt de stora kommunerna (Jomala och Mariehamn) och landskapet borde skapa dessa arbetsplatser. Om vi tar Mariehamn som exempel så kunde man ha hur mycket underhållsarbete utav idrottsarenor, skolor, daghem och övriga offentliga byggnader. Varje dag finns underhållsarbete som skulle behöva bli gjort. Parkerna och staden kunde städas till ännu finare skick. Handledare skulle naturligtvis behövas, men arbetskraften skulle på så sätt bli betydligt billigare, även om vi skulle sätta tex 5-8 euro/h i lön istället för 12euro per dag. 12 euro är förresten endast på Fixtjänst, de som arbetar i dagligverksamheterna är inte ens i närheten av sådana fantasisummor. Det störde mig relativt mycket när jag lyssnade på debatten och märkte hur dåligt insatta politikerna var gällande verkligheten för dem inom dagligverksamheterna. 

2. Fritidsaktiviteter

Lagtingsfråga                                                                                                                                                               Öka möjligheterna för personer med funktionsnedsättning till ett innehållsrikare liv med bättre ekonomiska levnadsvillkor och möjlighet till fler fritidsaktiviteter. Följ upp utredningen från 2008 om de ekonomiska levnadsvillkoren

Kommunalfråga
Dagverksamheten på boenden utanför Mariehamn bör behovsanpassas. I dagsläget är det väldigt olika mellan kommunerna. Meningsfull sysselsättning är en viktig fråga om jämlikhet och inkludering som omfattar hela Åland.

Politikerna vill att välfärdsteknik ska få fler äldre att bo hemma, men i dag blir många sittande hemma ensamma. I nuläget sätts stort fokus på att aktivera ungdomarna men lika stort fokus behöver vara på att aktivera de äldre. ÅHF vill att alla, oberoende av ålder, ska få hjälp och stöd till en aktiv vardag.  

 

Med hjälp av att personerna får högre lön i dagligverksamheterna, vilket gör att de inte på samma sätt är dömda till evig fattigdom som idag så förbättrar vi deras möjligheter till också fler fritidsaktiviteter. När Finlandsmodellen (möjlighet till minst en fritidsaktivitet per ungdom) antas på Åland underlättas åtminstone för de yngre. Sedan är det ett problem att väldigt få fritidsaktiviteter finns att göra i det reguljära föreningslivet (om vi exkluderar DUV därifrån). Åland Gymnastics och Judon är de som jag känner till som är bäst att stödja dessa personer. Den saken måste utvecklas från föreningslivet på Åland. Här är det synnerligen viktigt att vi tänker också på att tillgängligöra för personers olika individuella behov. DUV har under väldigt lång tid arbetat fantastiskt med att trots allt möjliggöra aktiviteter för dessa personer och borde enligt mig få ytterligare PAF-medel för att utöka sin verksamhet. Frågan gällande ojämlikheten mellan kommunerna är givet att inte ska finnas kvar. Om det är tack vare KST man ska få bort det eller via Kommunsammanslagningar spelar ingen roll. Det viktiga är att oavsett var du bor på Åland har du samma rättigheter och möjligheter.

Välfärdsteknik är väldigt viktigt och bra, men ersätter aldrig mänsklig kontakt. Vi behöver bygga sociala boenden där gamla och unga bor tillsammans och gärna med sociala ytor. Ensamheten är ett problem som vi som politiker verkligen måste ta på allvar. Här är det synnerligen viktigt att vi tänker också på att tillgängligöra för personers olika individuella behov.  

                    

3. Handikappservicelagen

Regelverket för färdtjänst måste utvecklas och förbättras så att samåkning blir möjligt. Det är dåligt för miljön och dåligt nyttjande av resurserna att man med nuvarande upplägg måste åka ensam.

”KST ordnar skälig färdtjänst och tillhörande ledsagarservice för dig som har en gravfunktionsnedsättning och inte kan anlita de offentliga kollektivtrafikmedlen utan oskäligtstora svårigheter.”

Personer med funktionsnedsättning som beviljats färdtjänst är berättigade till minst 18 enkelresor per månad för att uträtta ärenden och för fritidsbehov. Att ansöka om fler resor är en tidskrävande och mödosam process varför miniminivån för antalet berättigade färdtjänstbiljetter bör höjas i grunden. 18 enkelresor innebär i praktiken endast 9 tur- och returresor vilket för de allra flesta inte är tillräckligt. Genom att höja den lägsta nivån främjas social samvaro och aktiviteter vilket gynnar välmående.

Det här är givet för mig. Tänk er själva att ni nio gånger per månad kunde röra er utanför hemmet i bil t/r. Det skulle praktiskt taget ingen av oss godta. Man behöver kunna samåka och röra sig så mycket som möjligt för social samvaro och fritidsaktiviteter som påverkar den sociala hälsan på ett väldigt bra sätt. 

4. Lättillgänglig kommunikation för alla

Samhällsinformationen ska kunna tillgodogöras och förstås av alla. Den måste utformas lättläst och lättförståeligt och förmedlas i kanaler som når alla ålänningar. Ibland behövs två versioner av samma dokument, varav en lättläst. Till exempel bör alla partiers valprogram finnas i en lättläst version.

Digitalisering på bekostnad av mänsklig kontakt och samvaro på boende- och dag- verksamheter är inte bra. Det leder till passiva äldre.

Digitalisering får inte heller skapa merkostnader för personer med funktionsnedsättning, såsom inköp av teknisk utrustning för att klara av det dagliga livet och vardagsfunktionerna. Samhället får inte heller hänvisa till digital teknik för att få hjälp med digital teknik. Samhället måste beakta att det finns en stor andel personer med funktionsnedsättning som av olika orsaker inte använder eller har tillgång till dator- och mobilteknik.

Ålands Radio och TV (ÅRTV) har en mycket viktig funktion som nyhetskanal och spridare av samhällsinformation, inte minst för alla som inte har råd med en tidningsprenumeration. ÅRTV når ut till alla. Höj statusen och utöka resurserna till ÅRTV för att möta behovet hos personer med funktionsnedsättning och svag ekonomi. ÅRTV:s uppdrag som public servicebolag är ett dagligt sällskap för ensamma och isolerade.

 

Vi efterlyser också ett större programutbud och mer sändningstid i ÅRTV:s tv-kanal. Med enkla medel, till exempel kunskapsprogram, ledda gympaövningar och liknande kan välmåendet ökas för många hemmasittare. Särskilt viktigt skulle det vara att lagtingssessionerna och stadsfullmäktiges sammanträden sänds via ÅRTV så att alla med en tv-apparat kan följa dem. I dagsläget sänds dessa enbart via webben och IPTV/internetbaserade tv-sändningar.

I mån av möjlighet bör tv-programmen alltid textas, då det kan genomföras inom rimliga proportioner.

Mycket bra och viktiga punkter. Det är ett måste att vi politiker och partierna klarar av att förklara vad vi vill göra på ett enkelt sätt för väljarna. 

5. Utbildning

Det behövs fortbildning för lärare och elevassistenter, även personliga assistenter, för att tillgodose barn med specialbehov. Med höjd status för lärare och elevassistenter genom kompetenshöjande åtgärder, bättre villkor och högre löner kommer också kontinuiteten hos personalen att förbättras, vilket är nödvändigt.

Elever med anpassad läroplan har möjlighet att söka anpassade studieplatser på flera av linjerna på gymnasienivå, men elever med anpassad läroplan i de teoretiska ämnena har inte behörighet att gå gymnasieutbildningen på Ålands lyceum. Endast två yrkesgymnasielinjer erbjuds för elever med större behov av stöd, med undervisning i små grupper. Dessa linjer ger examen antingen som kock eller fastighetsskötare. Utbudet av yrkeslinjer för de eleverna behöver utvecklas.

Det här är en av de viktigaste frågorna för min del. Jag var den första studiolärare (lärare för dem med NPF-variation) som Mariehamns stad anställde och har arbetat väldigt mycket för rätten för de med anpassade betyg att få en ”riktig” utbildning. Utöver detta har jag i 10 års tid kämpat för en resursskola för de elever som varken ska gå träningsundervisningen, specialklass eller i studion. Jag skrev också tillsammans med många andra lärare en insändare om vikten av sjukhusskola som även de har det problematiskt i vårt nuvarande skolsystem. I Strandnässkola sitter jag också med i skolans närvaroteam och ser hur många elever som har problem med skolnärvaron. För alla dessa elever behöver vi förbättra både grundskolan och andra stadiet. Andra stadiet bör bli obligatoriskt och möjligheterna att söka in till det program man är intresserad av bör vara möjligt även med anpassade betyg. 

6. Anpassade fritidshem 

kommunalfråga

Avsaknaden av anpassade fritidshem för barn med särskilda behov gör livet svårt för barn, anhöriga och föräldrar på Åland. Enligt landskapsregeringens utbildningsavdelning ställer lagstiftningen krav på att fritidshemsverksamheten ska göra anpassningar och att anpassad fritidshemsverksamhet ska ges så länge barnet är i behov av det. Sådana anpassningar saknar vi för tillfället. Detta bör åtgärdas så fort som möjligt.

Instämmer helt. Mitt första arbete var som assistent till en kille på fritidshemmet Tärnan som hade särskilda behov. Utöver det har jag också arbetat på Vintergatan (fritidshemsverksamhet i Mariehamn för elever med särkskilda behov) för länge sedan. Min syster gick också på både Örnen och sedan Vintergatan på fritidshem när hon gick på träningsundervisningen. Det här är ett måste som vi måste lösa. 

7. Anhöriga och närståendevårdare

Vid insjuknande/diagnos borde socialkuratorerna ta den första kontakten med klienten för att ge hjälp och stöd till klienten eller/och de anhöriga (gäller för alla åldrar). I dag läggs för stort ansvar på anhöriga.

Närståendevårdarnas situation behöver förbättras gällande lön, ledigheter, samvaro och stödfunktioner. Forskning har visat att närståendevårdare har en sämre hälsa jämfört med personer i samma ålder som inte är närståendevårdare. Således behöver samhället genom olika åtgärder stöda närståendevårdare mer.

Jag kommer så väl ihåg när min syster fick sin ”diagnos” (citat tecknen är där för att hon inte har en (?!), men när hennes svårigheter uppdagades). Det ligger tyvärr väldigt mycket sanning i att man behöver va väldigt frisk för att orka eller ens klara av att vara sjuk. Det hela gäller sannerligen att va anhörig till någon med funktionsvariationer också. Min mor och far är båda födda 1947 och sedan Ronja föddes 1986 har de hela tiden varit föräldrar och företrädare för min syster intressen på ett helt annat sätt än tex för mig. Det är inte rimligt och jag vet att när de inte orkar längre så ligger den lotten på mig. Det som gör mig mer stressad är att jag är sex år äldre än min syster, vilket gör att det finns en uppenbar risk att jag dör innan henne. Vem ska då ta tillvara hennes intressen? Det kräver enormt mycket arbete av anhöriga och de skulle behöva hjälp/stöd/kontakt inte bara vid den första kontakten utan praktiskt taget hela livet. 

Närståendevårdarna gör ett alldeles fantastiskt arbete och det är givet att deras lön, ledigheter, samvaro och framför allt stödfunktioner måste förbättras. 

Ungdomsrådets frågor till politikerna:

Handikappförbundets ungdomsråd vill att vi ska prata mer om ensamhet och mobbning. Vad kan ni göra så att ingen ungdom blir mobbad eller känner sig ensam?

Fantastiskt bra och viktig fråga av ungdomsrådet. Jag har själv suttit i KIVA-team i två olika skolor i staden och arbetar aktivt mot mobbning alla dagar jag är på arbete som lärare. Det finns ingen snabb lösning, men i skolan måste man arbeta mycket med följande saker: Ingen ska känna sig ensam i gruppen eller skolan. Vad man säger till varandra måste läraren ta ansvar för och direkt säga till när någon säger eller skriver något opassande. Vi måste aktivt arbeta med vad man får säga till varandra eller skriva till varandra på sociala medier. Skolmiljön, hemmiljön och fritidsmiljön måste vara trygg för alla barn och vuxna. Det är alla vuxnas ansvar i samhället inte bara föräldrarnas, lärarnas eller tränarnas. 

Handikappförbundets ungdomsråd vill att det ska finnas aktiviteter som man tycker om för alla ungdomar och i alla åldrar. Vad kommer ni att göra så att alla ungdomar kan ha fritidsaktiviteter som de tycker om?

Jag svarade delvis på den frågan högre upp men till exempel kunde man styra PAF-medel så att de föreningar som gör deras förening tillgänglig för alla skulle få mera pengar. Det måste även vara krav på utbildning på de ledare som föreningarna har anställda för dessa grupper. 

Hur kommer partierna att arbeta för att främja ungdomar med funktionsnedsättningars möjligheter till arbete?

Genom förändringarna som jag skrev om gällande skolan och hur Mariehamns stad, Jomala och Landskapet måste skapa arbetsplatser förbättras möjligheterna. Det måste också vara enklare för privata företag att ha handledare och längre/bättre introduktioner på arbetsplatserna. Jag tror dessutom att en form av lärlingssystem (att man får öva sig på att arbeta på arbetsplatsen, tills man lärt sig arbetet) där man inte kräver att personen klarat utbildningen skulle vara bra.