Både min mor Christina Wikner-Löthman och min far Esa Löthman har stött mig hela mitt liv vilket har betytt väldigt mycket för mig. Min mors sociala engagemang och min fars läslust och sociala kunskaper har hjälpt mig mycket. Min far arbetade på sjön och min mor på Grelsby sjukhus under mina första levnadsår vilket gjorde att jag ofta var med min farmor Linnea Löthman och min farfar Elis Löthman. De tillsammans med min bonus morfar Per-Erik Koersener och bonus mormor Gunvor Koersner var starkt bidragande till min uppfostran, vilket stärkte mitt intresse för att hjälpa och stödja de som hade och har det svårt.
Det är heller ingen hemlighet att jag är ett maskrosbarn, vilket bortsett från de som uppfostrat mig, påverkat mig mest i vad jag vill ha för förändringar i världen, i Finland och på Åland. Jag skulle aldrig vilja vara utan den delen av mitt liv, även om den stundtals förstås var tung. Tack vare min kära kusin Kajsa Trädgårdh klarade jag mig relativt helskinnad ur situationen. De otaliga timmar som vi pratade under min tonårs tid var ovärderliga för min del. När jag samtalar med barn och ungdomar om detta så brukar jag alltid påtala vikten att ha någon att vända sig till.
När min syster föddes 1986 så hade jag äran att få namnge henne och hon blev den första på Åland med namnet Ronja. Jag älskade och älskar min syster, men har också lidit väldigt mycket av att se hennes situation. Det är ett väldigt egoistiskt tankesätt då det naturligtvis är hon som haft det tungt och inte jag. Samtidigt har det gett mig en god inblick i hur psykiskt påfrestande olika funktionsnedsättningar (jag kallar det faktiskt nedsättning i det här fallet för att det har hindrat Ronjas samtliga drömmar hon hade när hon var ung) även är för de anhöriga. Stödja anhöriga är för övrigt något både Åland och Finland behöver bli bättre på. Ronja har haft ett väldigt tungt liv, även om hon nu mår bättre än på många år. Ni kan i tidigare blogginlägg följa hur besvärligt hennes liv har varit. Jag önskar att vi kunde göra så mycket mer för den här gruppen och för andra som hamnar utanför systemet i Finland och på Åland.
Ronjas funktionsnedsättning upptäcktes 1990 och 1991 får jag diabetes typ 1. Det var en väldigt besvärlig tid att få sjukdomen. Jag var precis på väg in i tonåren och ville vara som alla andra. Vi kan väl även säga att jag tyvärr alltid har varit bättre att se efter andra än efter mig själv (relativt vanligt för maskrosbarn). När jag sedan blev vuxen förstod jag vilken psykisk påfrestning detta måste ha varit för mina föräldrar. Att mina föräldrar skildes några år senare gjorde det vare sig enklare för dem eller för mig. Detta gäller förstås endast min sjukdom för annars var deras skilsmässa det bästa för både mor och far. När jag nu varit diabetiker i över 30 år så har teknologin hjälpt oss så otroligt mycket. Insulinpumpar som mer eller mindre själva gör arbetet, blodsockermätare som kontinuerligt kontrollerar blodsockret och som även kan skicka informationen till de som behöver den. Man ser också tydligt att tack vare de oändliga resurserna som lagts ner på diabetes så klarar jag av att ha ett heltidsarbete och "betala" tillbaka det samhället gett mig. Jag brukar ta det som exempel varför det är värt att satsa på människors hälsa och välbefinnande rent pengamässigt.
När jag väl startade att arbeta var det som assistent på Fritidshemmet Tärnan. Innan dess hade jag sommarjobbat på tex Viking Line och Quickly kemtvätt. Fritidshemmet Tärnan startade upp min vilja att arbeta med människor och sedan dess har jag arbetat med människor eller studerat för att kunna arbeta med människor. Jag har arbetat som assistent (närvårdare), lokalvårdare, barnskötare, fritidspedagog, föreståndare och slutligen som lärare. Det har varit en väldigt intressant arbetsresa och gett mig en god inblick i hur tungt arbete som tex lokalvårdare, närvårdare och assistenter utför. För dessa arbetsgrupper bör heltid bli normen plus att ytterligare förbättringar i deras anställning behöver ske. Det kommer jag att skriva om senare. Tack vare uppväxten tillsammans med Ronja så lärde jag mig snabbt att arbeta med människor som stack ut ur ramen. Det är troligtvis även därför som det också är där jag passar bäst inom mitt arbete. Jag är så glad att jag blev den förste i Mariehamn som blev anställd som studiolärare och det är så spännande grupp att arbeta med. Problematisk skolfrånvaro, NPF-variationer och Psykisk ohälsa ofta kombinerat är det jag arbetar med enligt allmän läroplan. Detta i kombination med att jag i ca 15 års tid har varit stödperson åt ungdomar/vuxna med NPF-variationer har breddat min kunskap ytterligare plus möjligheterna till fortbildning som jag deltagit i. Här märks också att vi varken i Finland eller på Åland lyckas ta tillvara människors kompetenser på ett tillräckligt bra sätt. Här skulle behövas sjukhusskola, resurscenter, bättre studiemöjligheter på andra stadiet och flexiblare arbetsmöjligheter. Det här kommer jag att lyfta i både riksdagsval, lagtingsval och kommunalval.
Tack vare att jag spelat fotboll eller varit fotbollstränare praktiskt taget hela mitt liv har även föreningslivet stått mig varmt om hjärtat. Speciellt sådana föreningar som vill hjälpa grupper som har det svårt i samhället. Jag har varit ordförande för hyresgästföreningen och sedan är jag för närvarande ordförande för Ung resurs (Ungdomshuset Boost), styrelsemedlem i autismspektrumföreningen, rädda barnen och Åland United. Åland United hävdar jag har det svårt i samhället då fotbollen är så ojämställd i världen, i Finland och på Åland.
I politiken har jag varit i stadsfullmäktige 8år (4år som ersättare), Stadsstyrelsen 6år (2år som ersättare och två år som II vice ordförande), Kultur och fritidsnämnden 6år (4år som politruk), 2 år i Folktingets ubildningsutskott, Ordförande för Mariehamns Socialdemokrater och styrelsemedlem för Ålands Socialdemokrater.
När jag sedan förlorade mina tänder på grund av en allvarlig sjukdom i kombination med min diabetes så insåg jag tydligt vikten av att munhälsa och tandvård är tillräckligt billigt för alla. (se tidigare inlägg om detta i bloggen), Det är en av de frågor jag vill vara med och driva i riksdagsvalet.
Sammantaget har detta gett mig en bred plattform för att ställa upp både i Riksdagsvalet, lagtingsvalet och kommunalvalet. Jag tycker det är väldigt viktigt att vi från Socialdemokraterna ger de röstande på Åland en möjlighet att stödja Socialdemokraterna istället för SFP. Svenskan är naturligtvis en väldigt viktig fråga, men samtidigt har det tydliggjorts hur viktigt det är med goda kontakter till större partier i FInland. SDP är också väldigt intresserade att vidareutveckla samarbetet tillsammans med oss vilket vi är väldigt glada över. Sanna Marin har enligt mig varit Finlands viktigaste skyltfönster i omvärlden de senaste åren. Det är svårt att förstå vilken god publicitet vi fått tack vare henne i världen.
Det är svårt att plocka ut vilka frågor som är viktigast för mig i riksdagsvalet, men utöver dessa är allt förebyggande arbete, skola, vård och omsorg. Det är också väldigt viktigt med mer flexibla arbetsmöjligheter. En ny självstyrelselag är viktig, kampen för svenskan i Finland. Jag vill vara med och jobba för en klimatomställning som gynnar både ekonomin och miljön.
Kommentarer
Skicka en kommentar