Gott nytt år till er alla!
År 2018 har varit ett fantastiskt år för min del, men även inneburit en stor saknad. De senaste tre åren har jag haft väldigt fullt upp. Jag har arbetat som skolcoach 38,25h/vecka, stödperson 4h/vecka, heltidsstudier på distans 40 h/vecka, styrelsemöten Rädda barnen, Ungdomshuset Boost (senaste året), Kultur och fritidsnämnden (två senaste åren) och som ersättare i stadsstyrelsen (två senaste åren). Utöver detta har jag tränat IFK p03 två gånger i veckan och haft dem i två lag och ställt upp i två olika serier de två senaste åren. Det senaste året dessutom som två lag i två olika länder, Upplandsserien och Alueliiga. Det viktigaste av allt har trots allt varit familjen. även om de fått för lite tid av mig så har jag försökt ställa upp för dem så gott det går. Främst genom läxläsning och logistiska lösningar för träningar, kompisar och dylikt. Nu är det "bara" slutarbetet kvar i vår så är jag äntligen klar med examen jag borde skaffat mig för 15 år sedan. Det här var också orsaken till varför jag inte ställde upp i valet förra gången.
Fotbollen har gett mig otroligt mycket i mitt liv, både som spelare och tränare. Extra roligt var det att få delta i veteran FM med många av dem som jag började min fotbollskarriär med, även om resultatet kunde eller borde ha varit bättre. Målsättningen för IFK p03 har alltid varit att så många som möjligt skall hålla på så länge som möjligt och när jag efter den här säsongen lämnar över 26 spelare är det ett rekord inom den här ålderskategorin för IFK. Målsättningen för mig är att ge alla spelare förutsättningar att ha roligt och snarare utvecklas som människor än som fotbollspelare. Jag tycker att breddfotbollen är något som IFK Mariehamn inte tar sitt fulla ansvar för. Någonting rätt bör vi ha gjort då jag förra året blev årets 11-manna tränare och i år är nominerad till årets tränare i Svensk Finland. I dagens samhälle är glädje och gemenskap det viktigaste för att få barn och ungdomar att stanna inom idrotten. Jag är otroligt stolt över er alla killar som jag haft förmånen att träna under dessa år och jag önskar er lycka till i era fortsatta karriärer. Ni vet att ni alltid kan höra av er till mig om ni behöver hjälp med någonting. Jag saknar er alla spelare väldigt ofta, men någonstans måste också den här resan ta slut. Jag vill ytterligare tack de som stöttat och hjälpt mig förutom alla spelare och föräldrar vill jag lyfta fram: Kristoffer Bärnas, det var du som fick mig att börja träna det här härliga gänget och vi hade fantastiska år tillsammans. David Sjöstrand, du har varit lagledare alla dessa år och hjälpt mig så att jag och de andra tränare endast behövt koncentrera oss på att träna och coacha spelarna. Soroush Mahmoudi, Amos Valdaa, Steve Beeks och Thomi Fonsell har alla varit till stor hjälp efter att "Krisse" slutade som tränare och ni har alla lärt mig mycket under årens lopp, tack för allt!
Nytt jobb och nya utmaningar. I år har jag fått äran att börja arbeta med Mariehamns satsning på elever i "studioverksamhet". Undervisningsformen är en liten klass för normalbegåvade elever som inte klarar skoldagen i vanlig klass. Här är det ofta elever inom NPF spektrat som jag arbetar med. Jag har över tio års erfarenhet att arbeta som stödperson åt personer inom autismspektrat och hela min uppväxttid tillsammans med min älskade syster har skapat grunden för att jag skall kunna bedriva en lugn och trygg undervisning i den här gruppen. Det här är för övrigt en grupp individer som inte får tillräckliga resurser i dagens samhälle och något som jag hoppas kunna förändra när jag stiger in i politiken igen. Jag är stolt över det fina hedersomnämnande jag fick av Ålands handikappförbund som indikerar att jag är på rätt väg och på rätt plats.
Det är inte en särdeles välbevarad hemlighet att jag kommer att ställa upp i valet inkommande år. De två vanligaste frågorna jag får är varför man ställer upp i politiken och varför jag ställer upp för Socialdemokraterna?
Kortfattat är svaren att jag är samhällsintresserad och vill göra skillnad för människorna på Åland. När jag tittar på debatterna i stadsfullmäktige och i plenisalen slås jag framförallt av två saker. Väldigt många politiker är alltför långt från verkligheten på Åland. Det ter sig konstigt då vi lever i ett väldigt litet samhälle och det torde vara enkelt att ta reda på sanningen om hur saker och ting förhåller sig. Istället går man upp och talar om saker självsäkert och övertygande, men helt utan verklighetsförankring. Jag menar naturligtvis inte att alla politiker agerar så, men väldigt många.
Det andra jag slås av är hur man bemöter varandra. Allt från hånfullt skratt till förlöjligande av andras åsikter och här är tyvärr Socialdemokraterna ett av de ledande partierna. Det känns väldigt konstigt då vi borde eller rättare sagt skall vara det parti som borde arbeta mest med människors rätt till egna åsikter. Det leder naturligtvis in mig på följande fråga, varför ställer jag upp för Socialdemokraterna? Jag definierar mig själv som någon form av Socialliberal. Orsaken varför jag ändå väljer att ställa upp för Socialdemokraterna är att frågorna gällande hälsa, omsorg och miljö stundtals (inte av alla) blir bakom de ekomiska frågorna hos Liberalerna. Jag förstår de socialdemokratiska väljarna som kritiserar partiet nu när man är i regeringen och att deras politik inte är direkt Socialdemokratisk. Orsaken till detta är trots allt väldigt enkel, det är inte lätt att få igenom en Socialdemokratisk politik på Åland då de andra politiska partierna står relativt långt till höger jämfört med andra läder. Personligen tycker jag att Socialdemokraterna lyckats relativt väl under åren de suttit i regeringen. I vilket fall är målsättningen enkel när jag nu stiger in i politiken igen på allvar. Jag skall in i lagtinget och även stadsfullmäktige. Det har kliat i fingrarna att lägga sig i diskussionerna om bland annat kortrutt och kommunstrukturen, men jag har valt att ställa mig utanför. Från och med årskiftet kommer ni att kunna läsa om mina åsikter i olika frågor, men mitt huvudsakliga fokus hela vårterminen kommer att ligga på mitt arbete som lärare i studion och slutarbetet för att äntligen få min examen. Hör gärna av er om ni har ämnen ni vill att jag ska ta upp eller höra vad jag har för åsikter om det området. Jag gör gärna arbetsplatsbesök för att lära mig mer om olika verksamheter.
Ha ett riktigt fint 2019 allihopa!
År 2018 har varit ett fantastiskt år för min del, men även inneburit en stor saknad. De senaste tre åren har jag haft väldigt fullt upp. Jag har arbetat som skolcoach 38,25h/vecka, stödperson 4h/vecka, heltidsstudier på distans 40 h/vecka, styrelsemöten Rädda barnen, Ungdomshuset Boost (senaste året), Kultur och fritidsnämnden (två senaste åren) och som ersättare i stadsstyrelsen (två senaste åren). Utöver detta har jag tränat IFK p03 två gånger i veckan och haft dem i två lag och ställt upp i två olika serier de två senaste åren. Det senaste året dessutom som två lag i två olika länder, Upplandsserien och Alueliiga. Det viktigaste av allt har trots allt varit familjen. även om de fått för lite tid av mig så har jag försökt ställa upp för dem så gott det går. Främst genom läxläsning och logistiska lösningar för träningar, kompisar och dylikt. Nu är det "bara" slutarbetet kvar i vår så är jag äntligen klar med examen jag borde skaffat mig för 15 år sedan. Det här var också orsaken till varför jag inte ställde upp i valet förra gången.
Fotbollen har gett mig otroligt mycket i mitt liv, både som spelare och tränare. Extra roligt var det att få delta i veteran FM med många av dem som jag började min fotbollskarriär med, även om resultatet kunde eller borde ha varit bättre. Målsättningen för IFK p03 har alltid varit att så många som möjligt skall hålla på så länge som möjligt och när jag efter den här säsongen lämnar över 26 spelare är det ett rekord inom den här ålderskategorin för IFK. Målsättningen för mig är att ge alla spelare förutsättningar att ha roligt och snarare utvecklas som människor än som fotbollspelare. Jag tycker att breddfotbollen är något som IFK Mariehamn inte tar sitt fulla ansvar för. Någonting rätt bör vi ha gjort då jag förra året blev årets 11-manna tränare och i år är nominerad till årets tränare i Svensk Finland. I dagens samhälle är glädje och gemenskap det viktigaste för att få barn och ungdomar att stanna inom idrotten. Jag är otroligt stolt över er alla killar som jag haft förmånen att träna under dessa år och jag önskar er lycka till i era fortsatta karriärer. Ni vet att ni alltid kan höra av er till mig om ni behöver hjälp med någonting. Jag saknar er alla spelare väldigt ofta, men någonstans måste också den här resan ta slut. Jag vill ytterligare tack de som stöttat och hjälpt mig förutom alla spelare och föräldrar vill jag lyfta fram: Kristoffer Bärnas, det var du som fick mig att börja träna det här härliga gänget och vi hade fantastiska år tillsammans. David Sjöstrand, du har varit lagledare alla dessa år och hjälpt mig så att jag och de andra tränare endast behövt koncentrera oss på att träna och coacha spelarna. Soroush Mahmoudi, Amos Valdaa, Steve Beeks och Thomi Fonsell har alla varit till stor hjälp efter att "Krisse" slutade som tränare och ni har alla lärt mig mycket under årens lopp, tack för allt!
Nytt jobb och nya utmaningar. I år har jag fått äran att börja arbeta med Mariehamns satsning på elever i "studioverksamhet". Undervisningsformen är en liten klass för normalbegåvade elever som inte klarar skoldagen i vanlig klass. Här är det ofta elever inom NPF spektrat som jag arbetar med. Jag har över tio års erfarenhet att arbeta som stödperson åt personer inom autismspektrat och hela min uppväxttid tillsammans med min älskade syster har skapat grunden för att jag skall kunna bedriva en lugn och trygg undervisning i den här gruppen. Det här är för övrigt en grupp individer som inte får tillräckliga resurser i dagens samhälle och något som jag hoppas kunna förändra när jag stiger in i politiken igen. Jag är stolt över det fina hedersomnämnande jag fick av Ålands handikappförbund som indikerar att jag är på rätt väg och på rätt plats.
Det är inte en särdeles välbevarad hemlighet att jag kommer att ställa upp i valet inkommande år. De två vanligaste frågorna jag får är varför man ställer upp i politiken och varför jag ställer upp för Socialdemokraterna?
Kortfattat är svaren att jag är samhällsintresserad och vill göra skillnad för människorna på Åland. När jag tittar på debatterna i stadsfullmäktige och i plenisalen slås jag framförallt av två saker. Väldigt många politiker är alltför långt från verkligheten på Åland. Det ter sig konstigt då vi lever i ett väldigt litet samhälle och det torde vara enkelt att ta reda på sanningen om hur saker och ting förhåller sig. Istället går man upp och talar om saker självsäkert och övertygande, men helt utan verklighetsförankring. Jag menar naturligtvis inte att alla politiker agerar så, men väldigt många.
Det andra jag slås av är hur man bemöter varandra. Allt från hånfullt skratt till förlöjligande av andras åsikter och här är tyvärr Socialdemokraterna ett av de ledande partierna. Det känns väldigt konstigt då vi borde eller rättare sagt skall vara det parti som borde arbeta mest med människors rätt till egna åsikter. Det leder naturligtvis in mig på följande fråga, varför ställer jag upp för Socialdemokraterna? Jag definierar mig själv som någon form av Socialliberal. Orsaken varför jag ändå väljer att ställa upp för Socialdemokraterna är att frågorna gällande hälsa, omsorg och miljö stundtals (inte av alla) blir bakom de ekomiska frågorna hos Liberalerna. Jag förstår de socialdemokratiska väljarna som kritiserar partiet nu när man är i regeringen och att deras politik inte är direkt Socialdemokratisk. Orsaken till detta är trots allt väldigt enkel, det är inte lätt att få igenom en Socialdemokratisk politik på Åland då de andra politiska partierna står relativt långt till höger jämfört med andra läder. Personligen tycker jag att Socialdemokraterna lyckats relativt väl under åren de suttit i regeringen. I vilket fall är målsättningen enkel när jag nu stiger in i politiken igen på allvar. Jag skall in i lagtinget och även stadsfullmäktige. Det har kliat i fingrarna att lägga sig i diskussionerna om bland annat kortrutt och kommunstrukturen, men jag har valt att ställa mig utanför. Från och med årskiftet kommer ni att kunna läsa om mina åsikter i olika frågor, men mitt huvudsakliga fokus hela vårterminen kommer att ligga på mitt arbete som lärare i studion och slutarbetet för att äntligen få min examen. Hör gärna av er om ni har ämnen ni vill att jag ska ta upp eller höra vad jag har för åsikter om det området. Jag gör gärna arbetsplatsbesök för att lära mig mer om olika verksamheter.
Ha ett riktigt fint 2019 allihopa!
Kommentarer
Skicka en kommentar