Hur påverkas barn och unga av ett missbruk i familjen?

Tack vare serien djävulsdansen började jag reflektera över mitt eget liv och pappa . Jag älskar min pappa och han har alltid betytt väldigt mycket för mig. Han var min idol när jag var liten och stormade fästningar (Bomarsund och Kastelholm) Iklädd en rustning av kartong. Han läste väldigt mycket för mig som liten och gav mig intresset för böcker. Han hjälpte mig mycket i början av min skolgång och vi har alltid haft roligt tillsammans. Jag har egentligen bara lyckliga minnen av barndomen och tror inte det var förrän jag gick i femman eller sexan jag uppfattade missbruksproblemen. Jag kommer ihåg enstaka tillfällen där jag var orolig tidigare men det var först då jag på riktigt uppfattade dem. Han dolde sitt drickande väl och drack oftast i smyg hemma, på Park dagtid(en bar) eller på arbetsresor. Dessutom förde han sig alltid väl i alla sociala sammanhang.  Det hände mycket för ens egen del i livet under den här tiden. Min syster ”förklarades” handikappad vid fyra års ålder, dvs när jag var tio och året senare blev  jag diagnostiserad med diabetes. I samma veva diagnostiserades farfar med Alzheimers och min ”morfar” dog i hjärtinfarkt. Det var först efter att jag förlikat mig med dessa ”trauman” som jag reagerade på hans sätt att dricka. Det kändes som att jag hade det jobbigaste livet i världen (inte en helt ovanlig känsla i den åldern). Ändå såg jag min pappas problem som triviala. Hela ens självbild var uppenbart narcissistisk så min diabetes var det tyngsta för mig. Efter det kom problemet med att ha en handikappad syster. Jag var orolig över vad mina kompisar skulle säga. Som tur är hade jag och har världens bästa vänner så de uppträdde helt naturligt. Min fars problem var helt sekundära och petitessartade tills jag återfick kontakten med min kusin.

    (Jag, Kajsa, Pappa och Leif i Uppsala)

Vi hade haft några år som vi inte umgåtts så mycket och hittade nu tillbaka till varandra. Kajsa blev mer som en syster och bästa vän för mig än kusin. Kajsa pappa hade även han en missbruksproblematik. 

Från och med sjuan bodde hon nästan alla lov hos mig och vi talade i telefon i princip dagligen. Den samtalskontakt vi hade var ovärderlig för mig och också det som fick mig att överleva den här tiden och inse att jag inte var ensam om problemen. Vi gjorde det på ett hjärtligt sätt men vi analyserade alla händelser noggrant med varandra, vi kunde skoja om problemen, gråta om det behövdes och helt enkelt fanns hon där för att stöda mig. Min pappas problem blev under tiden allt större och det var många gånger när de ringde från arbetet som jag måste ljuga och säga att han inte var hemma då han låg och sov ruset av sig eller var så full att de direkt skulle märka det.  När jag gick i åttan så valde mina föräldrar att gå skilda vägar. Det var absolut det bästa som kunde hända oss alla och det var synd att de inte skiljde sig tidigare. Att hålla ihop för barnens skull är förlegat och alla som varit barn i dessa förhållanden ser vad som finns under fasaden.  Min mamma och syster flyttade till en lägenhet medan jag och pappa bodde kvar i huset. Orsaken varför jag stannade hos pappa vid skilsmässan var enkel jag ville bo kvar i mitt barndomshem och för att jag var väldigt orolig över hur mycket han skulle dricka om han var helt ensam. 

    (Jag, Kajsa, Pappa och Leif på Skolstigen)
 

Nu spelade återigen min kusin en oresonligt viktig roll. Utåt sätt till mina vänner var jag samma person som förr. Det kunde jag bara vara tack vare att jag och Kajsa stöttade varandra och hjälpte varandra med allt. Skulle jag inte haft henne skulle den här tiden varit olidlig. Pappa ställde fortfarande i vått och torrt upp för mig och hjälpte mig mer än tillräckligt. Även jag "hjälpte" honom genom att jag täckte upp mer och mer för honom när han fick arbetssamtal etc. Vi hade en tyst överenskommelse där han inte klagade på hur jag levde och jag ställde aldrig honom mot väggen heller. Ett problem som fanns under uppväxten var att jag stundtals förknippade hans drickande med vad jag hade gjort. Ibland kunde orsaken till hans drickande vara att jag lämnat rummet ostädat och ibland mycket mindre saker. Jag var inte den mest ordningsamme på den här tiden men försökte ibland hålla bättre ordning i rummet för att han inte skulle dricka. Det resulterade  i att det var något annat som var ”startskottet” för hans drickande. Ganska snabbt upptäckte jag ju detta vilket nästan gav motsatt effekt så jag försökte få honom till att dricka genom att inte utföra de saker jag skulle hemma. Väldigt märkligt då jag verkligen älskade och älskar honom och inte tyckte om när han drack. Jag hade väldigt många diskussioner med mamma om jag skulle träffa terapeut eller psykolog för att tala om problemen men jag tyckte inte det skulle vara till någon nytta. Jag sa att jag skulle gå dit och säga att pappa dricker pga mig och att det inte finns något att göra åt det. På den tiden visste jag givetvis att det inte var mitt ”fel” men jag var trots allt den utlösande faktorn. Tack vare Kajsa så kom vi fram till att han alltid sökte någon orsak för att dricka. Oftast var det på jobbet problemen startade och sedan fick det sitt utlopp hemma.

    (Jag och pappa ute och skidar i Tullarns äng (mycket viktigt med nummerlapp))

När flickvänner blev mer seriöst var första gången som jag började skämmas för honom. Fortfarande så stöttade han mig med allt och gjorde allt för mig och antagligen för mycket. Nu var jag nervös för att han skulle ligga på mattan i vardagsrummet sovandes när vi kom hem. Detta hade han gjort nu och då när mina vänner kom till mig men för dem var han inte ett problem. Han var inte heller ett problem för flickvännerna men jag var nervös för att de skulle uppleva det så. Det här var så mitt liv såg ut ända tills min far tvingades söka hjälp på avgiftningskliniken i Jälla.

    (Jag och pappa ute och seglar med vår båt Hero, givetvis döpt efter fantomens häst)

På Jälla hade de en anhörighetsvecka och den förändrade mitt liv och min syn på medberoende. Anhörighetsveckan bodde de anhöriga i en barack tillsammans och talade dagarna och nätterna igenom hur vi hade det. Jag trodde att jag hade haft det väldigt bra och att alkoholister är de som bor på gatan och som vinglar omkring i stadsbilden på dagarna. Min uppfattning tills då var att bara du skötte din ekonomi kunde du dricka och i praktiken bete sig hur som helst. Fortfarande betedde sig min far exemplariskt mot mig bara han var nykter och så har han gjort under hela min levnadstid. Sista dagen på lägret var det dags för mig att berätta en historia gällande min far och hans drickande. Jag satt och lyssnade på de andra anhörigas berättelser och kände igen mig delvis men tyckte de var ganska ”harmlösa” berättelser.

Min historia rörde en resa som vi gjorde 1997 då pappa  fyllde 50 år. Vi skulle fara till Fuerteventura tillsammans med Kajsa och hennes pappa. Han kom inte med då han blev körd till akuten dagen innan för sitt eget missbruk. Vi bestämde ändå att fara jag, Kajsa och pappa. En dag tog vi bilen till stranden för att bada. Det gick bra dit men när vi skulle tillbaka så var pappa så onykter att han knappt kunde gå eller prata. Jag och Kajsa rådgjorde länge om vi skulle stiga in i bilen. Vi bestämde oss för att komma med för det kunde aldrig gå bra skicka honom ensam. Kajsa satt bak i bilen och sade om vi skulle svänga vänster eller höger och jag höll i ratten och försökte styra så gott det gick tillsammans med honom. Tror aldrig mitt hjärta slagit snabbare än under den här bilfärden. Vi kom till sist tillbaka till hotellet helskinnade ordentligt skärrade men vi talade igenom episoden och klarade oss väl igenom det hela.

(Jag och Kajsa fattade tycke för varandra redan som små)

När jag såg dels min pappa då jag berättade historien på Jälla och de andra anhörigas miner efter historien förstod jag att hans drickande påverkat mig mer än vad jag hade trott. Det öppnade mina ögon och jag erkände först då på riktigt hans missbrukarproblematik. Det hade inte gått mig obemärkt förbi så som jag låtsats för alla utom Kajsa. Han hade problem och jag hade så gott jag kunde mörkat och blundat för dem. Det var också då som min nuvarande ”missbrukardefinition” lades: ”Så fort arbete, familj eller ekonomi påverkas har du ett missbruksproblem.”

Många har under årens lopp frågat mig varför jag fortfarande har kontakten med min far och om jag inte hatat honom för det han gjort mig och vår familj. Skall jag vara ärlig finns det gånger då jag tänkt tanken att det skulle vara lättare för mig om han dött. Snabbt har jag dock kommit fram till att så inte är fallet. Om jag hatat honom? Nej, aldrig. Min mor lärde mig sätta ord på det för länge sedan. Jag hatar saker han har gjort men aldrig honom. Min far älskar jag och han är bland de mest belästa och socialt skickliga personer jag har mött. Han har haft och kommer alltid att ha en väldigt viktig roll i mitt liv.

Varför skriver jag detta undrar säkert många av er? Har jag talat med pappa om det? Jag har haft en bra dialog med honom och jag vet att jag till viss del lämnar ut honom. De händelser jag nämner är för min del preskriberade och de allra flesta som behöver eller behövde känna till de här episoderna vet också om dem. Gör jag det här för att hänga ut honom? Nej, det är ingen hemlighet att pappa är med i AA och orsaken jag skriver detta är för att visa problematiken mellan kärlek till personen med missbruksproblem och den problematik som dyker upp.

Jag har under många år jobbat inom det sociala och sett hur missbruk påverkat familjer och barn. Jag vill berätta om mina egna erfarenheter för att de här barnen och ungdomarna inte skall känna sig ensamma och även att de ska få älska den missbrukande föräldern eller släktingen trots missbruket.

    (Pappa spelar gitarr och sjunger för mig)

”Medberoende är ett tillstånd som kan drabba en person som lever tillsammans med en missbrukare, exempelvis en alkoholist, narkoman eller annat destruktivt eller problematiskt beteende. Den medberoende anpassar sitt beteende och sin personlighet efter den som är beroende i hopp om att kunna hjälpa. En del lär sig detta beteende redan som barn medan andra har lärt sig det senare i livet. Karaktäristiska drag hos medberoende är bland annat följande: De känner sig ansvariga för andra människors beteende, är ofta omedvetna om vad de själva vill och behöver, känner sig säkrast när de ger, attraheras ofta av människor med behov, attraherar ofta människor med behov, känner sig uttråkade och tomma om de inte har någon att hjälpa, överengagerar sig, tror att deras beteende är andra människors fel.” (Wikipedia)

Det som står i fetstil är sådant som passar in på mig. De andra punkterna stämmer delvis och det är klart jag är medberoende. Sedan finns det tveksamheter då mycket av mitt beteende också kommer från vad min mamma har arbetat med (familjeterapeut/katastrofpsykologi/ Operation kvinnofrid)och att jag har en handikappad syster. Jag skall vara väldigt tydlig med att jag är otroligt nöjd med min uppväxt och skulle inte byta den mot något annat. Jag älskar min handikappade syster men för hennes skull vore det förstås bra om hon hade sluppit sitt handikapp. Inte heller min pappas drickande skulle jag välja bort men på samma sätt som för min syster skulle det förstås ha varit bättre för honom om han varit utan det.

Hör gärna av er om ni själva känner att ni har problem eller om ni bara behöver prata eller skriva med någon. Det viktigaste är att man inte känner sig ensam och försöker hitta någon att anförtro sig åt. För er som är vänner med någon som lever med den här problematiken är det viktigt att våga fråga hur det är. Även om personen inte ”släpper in er” så känner de att någon bryr sig om den.