Tärnan när den var som bäst.

Efter gårdagens debatt i radion och efter att ha talat med personer som tycker att jag går onödigt hårt åt Tärnan skall jag beskriva saken från min sida. För det första är jag säker på att både Ytternäs skola och Fritidshemmet Tärnans personal gör sitt bästa för att det skall vara så bra som möjligt för barnen där. Det som står för försämringarna är barnomsorgslagen i kombination med Mariehamns stads ekonomiska situation. Jag skall först grundligt berätta om hur Tärnan var förr och varför saker och ting var uppbyggda på det sättet det var.

Ni som har haft barnen hos oss eller själva har varit barn där får gärna berätta vad ni tyckte och tänkte om stället och vad som var bra eller dåligt. Kommentera det gärna via facebook, eller i bloggen anonymt eller inte spelar ingen roll. 

För det första vill jag tacka Gull-Mai Mattsson, Ulla Borg, Runi-Maj Berndtsson och Eva Andersson som under många år lade grunden och skapade Tärnans fina rykte. Jag vill också passa på och tacka Tatjana Beglund, Jette Timgren,Simon Törnqvist, Tina Backman,Daniel Anderberg, Hanna Söderlund, Maria Klefborg-Örblom, Sofia Rothberg,Emma Liljegren,Jessy E.Hartvik och Frida Johansson för allt jag lärt mig av er. Sedan finns det förstås väldigt många andra som jag arbetat tillsammans kortare perioder som även ni har lärt mig mycket. Skall också tillägga Jasper Darmark som jag egentligen inte arbetat tillsammans med utan som var den som tipsade mig om arbetet på Tärnan. Tack vare dig började jag min bana inom det sociala.

Nuvarande huset byggdes 1985 och man hade 26 barn på Tärnan under åren 1985-1999. Då räckte det med en pedagog som även var föreståndare och det var Gull-Mai Mattsson. Här byggdes Tärnans grundkoncept upp och en tydlig kontinuitet och röd linje i arbetet skapades. Jag började själv ettan 1987 i Ytternäs skola och då gick en fjärdedel av barnen på fritids. Tiderna förändrades och 1999 sätter man baracker bakom Tärnan och bygger ihop dessa med huset. Nu kunde man istället ta emot 46 barn och för att kunna göra det så anställde man en fritidspedagog till och mera personal. På den här tiden sökte 80 -90% av eleverna plats på Tärnan och fick man inte plats där fick man på Margarethagården. 2001 efter Ålands lyceum ville jag ha ett sabbatsår och hade turen att få börja arbeta som assistent på Tärnan. Då var vi sex personal på 46 barn. 

Åren 2003-2007 hoppade jag in nu och då på Tärnan och har haft alla tjänster på Tärnan. Assistent, städare, barnskötare, fritidspedagog och 2008 blev jag föreståndare. Vi hade väldigt många fina år och fr.o.m. det året så låg barnantalet fram till 2011 mellan 46 och 50. 2011 byttes barackerna mot de befintliga lokalerna. Jag var med i byggnadskommittén och fick ofta frågan om vi inte skulle bygga Tärnan större. Jag var emot detta främst av två orsaker. Det skulle byggas med befintliga medel, dvs för samma pengar som vi nu använde och då ansåg jag att vi inte kunde få ändamålsenliga lokaler. Den andra orsaken var att jag ansåg det inte skulle vara hanterbart med en större grupp då vi bara var en avdelning. Nu i efterhand kanske vi bara borde ha byggt ett tomt skal som man kunde placera in så många ungar i som möjligt. Skämt och sido min uppfattning då var att man antingen skulle fixa så att Margharetagården kunde ta emot flera barn eller att man på något sätt kunde ha använt skolans lokaler till en liknande verksamhet. Helst av allt hade jag förstås hoppats att man skulle byggt ett nytt Tärnan men det var inte särdeles realistiskt. Jag trodde också allvarligt att man aldrig skulle försöka pressa in mer än 60 barn i Tärnans lokaler. Det här året ändrade vi barnantalet från 46 till 54. De sista åren steg barnantalet sakta upp till 65. 2012 var sista året med fritidspedagog och föreståndare. Efter det var det bara en pedagog på över 60 barn...

Vår verksamhet fram till år 2012:

Tärnan var unikt i många avseenden.

Miljötänket på Tärnan startades tidigt. I snickis var nästan allt material återvunnet. Många föräldrar som haft sina barn på Tärnan förde dit byggmaterial i årtionden efter att barnen slutat. Vi köpte verktyg, spik, skruv och vissa material från lek och lär men resten var återvunnet. 

När barnen vävde mattor så lärde de sig att det är gamla lakan som de själva klippte (bara ett) för att sedan få laga en egen trasmatta som blev 140cm lång. Det är roligt när många av de elever jag nu träffar som är vuxna ännu har kvar sin matta. 

Genustänk.

Vi arbetade mycket med genus på Tärnan. Vi lagade alla mellanmål på Tärnan. På barnmötet som vi hade en gång i veckan lottade vi vilka två barn som skulle laga mellanmål den kommande veckan. De fick välja två rätter var och den sista valde Tärnan själv. Sedan tittade vi på om barnet behövde en manlig eller kvinnlig förebild och bestämde sedan vem som skulle hjälpa dem i köket. Detsamma gällde tex mattvävning, fotboll och praktiskt taget allt i vår verksamhet. Det är väldigt viktigt för barnen att också se att vi vuxna dels inte har någon skillnad vem som gör olika saker och även att de ser att också vuxna kan vara dåliga på olika saker.

Mellanmål.

Fritidshemmets viktigaste mål var att barnen när de slutade hos oss för att börja trean kände sig trygga och klarade att vara ensamma hemma. Därför var våra mellanmål pedagogiskt väldigt viktiga. Barnen bestämde först vad de ville ha för mellanmål. Efter det tog man kärran och gick och handlade till Mathispunkten. Här lärde barnen sig hur man uppför sig i en butik, hur man känner eller ser på frukt och grönsaker om de är bra och hur man kollar datum på förpackningar etc. Vi hade ett eget konto och barnen skrev själva under kvittot och tog med sig det till Tärnan. Dessutom så använde vi inte några halvfabrikat på Tärnan utan lagade allt själva, förutom att vi inte stoppade korven när vi hade korv med bröd och knäckebrödet köpte vi. Vid mellanmålssituationerna lärde vi dem bordsskick såsom hur man ber om saker vid matbordet, inte ha armbågarna på bordet, sitta ordentligt m.m. 

På fredagar sålde vi Tärnanbröd till barnens föräldrar och då bakade förstås barnen brödet och målade brödpåsar som sedan köptes av föräldrarna när de hämtade barnen. De här pengarna användes för att vi skulle ha råd att fara och simma och bowla så mycket som vi gjorde.

Utomhusvistelse.

 Tärnan hade ingen speciell tid som barnen måste vara ute. Istället försökte vi få barnen att själva få ett intresse för utevistelse. Vi hade en som hade utedag och som hade som mål att entusiasmera barnen att komma med ut och spela koddboll, fotboll, innebandy, gå på styltor, hoppa hoppstylta, leka, leka i sandlådan,bygga kojor, olika grupplekar som bollen på sin plats, tio pinnar på ett bräde etc, köra med våra bilar och cyklar, rockringar, volträcken och mycket mera. Vår målsättning var att det här var barnens fritid och här skulle de ha möjlighet att pröva så mycket som möjligt och förhoppningsvis skulle alla hitta något som de tyckte om. Från början hade vi utflykt ca tre gånger i veckan men året när vi hade som mest barn satsade vi på att ha två utflykter om dagen. Då gick vi en personal och ca åtta barn till varsitt ställe. Det fanns några orsaker till att vi valde detta arbetssätt. För de första blev barnen i fokus då man bara var en personal och det var på utflykterna man kom mycket närmare barnen och hann prata med dem. Det är alltid bäst att arbeta i smågrupper med barn. Här lekte vi olika saker och lagade mellanmål i stormkök under höst,vinter och vår. Barnen lärde sig sin närmiljö, hur man rör sig i skog och mark och hur man åker buss (när turlistorna ännu passade.) utöver skogsutflykter var vi på konstutställningar, Sjöfartsmuseet, biblioteket, museet, simmade och bowlade. 

Inomhus.

Här försökte vi hålla en lugn och flexibel verksamhet. Här kunde man arbeta med lera, sy kramdjur om man tagit sykörkort, leka café,restaurang eller hem, bygga kojor eller ta det lugnt i kuddis, läsa, spela spel, måla, väva matta(om man klippt mattrasor och går i tvåan)bygga med kapplaklossar eller med lego (om de tagit legoprov), teater eller föreställningar i dramarummet, leka skola i solrummet (ja, i den här åldern har de ännu inte tröttnat på skolan), eller bygga och pyssla i snackis (om de tagit snickisprov) det var en enorm fördel att ha så många små rum med så mycket olika sorters verksamheter. Det här ställde naturligtvis stora krav på personalgruppen när man på en dag kunde göra massor med olika saker och krävde stor fexibilitet att röra sig runt i huset och erbjuda hjälp och entusiasmera där det behövdes. 

Barnmöten. 

Vi höll barnmöten av några olika orsaker. Först och främst för att barnen skulle vara delaktiga i det vi gjorde på Tärnan. Sedan för att informera barnen och för att barnen skulle lära sig mötesteknik med ordförande, sekreterare och protokoll. Här kunde barnen berätta om bra och dåliga saker på Tärnan och om de ville ha nya saker köpta till Tärnan. Jag är medveten om att barnen tyckte det här var tråkigast av det vi gjorde på Tärnan. Samtidigt var det en viktig del i vår verksamhet och för barnen för att de skulle få delaktighet i verksamheten och möjlighet att åstadkomma förändringar i den.

OS.

Jette Timgren och jag skapade evenemanget Tärnan OS. Vi skapade både vinter- och sommar-OS. Evenemanget blev väldigt populärt. Dels fick barnen pröva många nya idrotter och under Sommar OS fick de även pröva hur svårt det är att röra sig i rullstol. Alla barn behövde vara med men de kunde vara med som publik, massmedia eller så hjälpte de oss att få alla grenar att fungera bra. Det var ett väldigt roligt evenemang vi skapade och jag hoppas majoriteten av barnen tyckte om det.

Kvalitetssäkring.

För att kontrollera att vår verksamhet var bra hade vi personalmöte och barnmötet en gång i veckan. En gång per termin hade jag möte med ett barn i taget där jag kollade upp vad barnet hade för önskemål, vad som var bra eller dåligt med verksamheten. Utöver det gjordes en föräldraenkät vartannat år.

Så här fungerade Tärnan i nästan 30 års tid och om vi nu tittar på stadens allmänna mål och vad som generellt är viktigt i vårt samhälle, hur rätt i tiden ligger inte dessa arbetssätt nu? Jag hör gärna positiva och negativa saker om hur ni upplevt tiden på Tärnan både som föräldrar och barn.

Det här sakerna skapade Tärnans fantastiska rykte och ser man svaren på serviceenkäterna från föräldrarna, vad föreläsarna från IIP utbildningen inom staden tyckte och att vårdinstitutet alltid var på studiebesök till oss så märker man hur speciellt det var. Tyvärr har jag från poltitiker och tjänstemannahåll nu och då hört frågan om vi inte gjorde för mycket för barnen(det här kom hand i hand med de första nedskärningarna)? Det andra är att många ser mycket av de sakerna som föräldrarnas ansvar och ja, i de bästa av världar skulle det vara så men många har inte den möjligheten. Barnen behöver få det bästa möjliga av oss och jag förstår inte varför man låter ekonomin styra när det gäller barn!