Jag har avvaktat länge med att skriva om Ronja. Det som såg så bra ut är nu nästintill nattsvart. Min kära syster kom tillbaka till psykiatriska avdelningen snabbt efter påsken. Hon hade en dålig dag och min mor var ut och gick med henne på Nåtö naturområde. Då hade morgonen redan varit problematisk på Svedgränd. Till en början fungerade allt väl och hon pratade väldigt mycket och speciellt om sin låtsas häst Brunte. Plötsligt så bestämmer hon sig för att inte följa med min mor och Håkan. Mamma ringer efter mig och jag kommer dit. När jag kommer dit så har de fått Ronja med sig och vi går tillsammans till Bilen. Nu verkar läget vara under kontroll och vi bestämmer att vi far till oss och fikar. Efter en ganska kort stund far de till Svedgränd. 10 minuter senare ringer de och säger att man inte får in Ronja. Jag slänger mig i bilen och far dit.
Ronja är nu väldigt irriterad och vägrar gå in. Personal, jag, mamma och Håkan försöker på olika sätt få henne att vilja gå in.
Det är väldigt psykologiskt påfrestande att se hur arg Ronja är och sakerna hon säger till en är jobbiga att höra. Jag lider verkligen med henne. Hon talar om att hon är arg och att hon inte är ens vän längre och att hon hatar en. Det konstiga är hennes resonemang över att hon inte är en actionfigur och att man inte får behandla henne så. Känns som om hon återupplever något hon varit med om tidigare. Under den här perioden slår hon mig och man ser paniken i hennes ögon. Jag blev förvånad över hur svag hon var och förvånad över hur hon tidigare kunde slå sönder så mycket då hon inte klarar att kanalisera sin styrka. Ändå var det väldigt tungt att bli slagen av någon som man tycker så mycket om. Kanske är känslan liknande som när man blir det av sin man eller av sitt barn/förälder. Klart jag vet att hon inte vill slå mig egentligen men det sår ett litet frö av osäkerhet. Antagligen på liknande vis som när man blir slagen av sin alkoholpåverkade man/sambo.
Till sist får jag henne att ta sina mediciner och dricka lite. Kort efter det blir hon arg och kastar glaset mot bilen och det är tur att vi gett henne ett plastglas. Det tar väldigt länge innan hon lugnar sig och hon hinner kasta sten och sina skor mot mig innan jag lyckas övertala henne att komma med till sjukhuset. Det har nu tagit ca två timmar sedan det började. Jag kör henne till psykiatriska avdelningen på sjukhuset.
Det är väldigt psykologiskt påfrestande att se hur arg Ronja är och sakerna hon säger till en är jobbiga att höra. Jag lider verkligen med henne. Hon talar om att hon är arg och att hon inte är ens vän längre och att hon hatar en. Det konstiga är hennes resonemang över att hon inte är en actionfigur och att man inte får behandla henne så. Känns som om hon återupplever något hon varit med om tidigare. Under den här perioden slår hon mig och man ser paniken i hennes ögon. Jag blev förvånad över hur svag hon var och förvånad över hur hon tidigare kunde slå sönder så mycket då hon inte klarar att kanalisera sin styrka. Ändå var det väldigt tungt att bli slagen av någon som man tycker så mycket om. Kanske är känslan liknande som när man blir det av sin man eller av sitt barn/förälder. Klart jag vet att hon inte vill slå mig egentligen men det sår ett litet frö av osäkerhet. Antagligen på liknande vis som när man blir slagen av sin alkoholpåverkade man/sambo.
Till sist får jag henne att ta sina mediciner och dricka lite. Kort efter det blir hon arg och kastar glaset mot bilen och det är tur att vi gett henne ett plastglas. Det tar väldigt länge innan hon lugnar sig och hon hinner kasta sten och sina skor mot mig innan jag lyckas övertala henne att komma med till sjukhuset. Det har nu tagit ca två timmar sedan det började. Jag kör henne till psykiatriska avdelningen på sjukhuset.
Hela följande vecka går bra där och på fredagen så har vi möte med Jimmy Hellgren, Juha Ahlroth och personal från både Lilla Svedgränd och psykiatriavdelningen. Boendechef Jimmy har varit mycket bra på dessa möten och ger ett väldigt sympatiskt intryck för oss anhöriga. Jag sitter ju också med i omsorgsförbundetsstyrelse och det är precis så här vi vill bli bemötta som anhöriga, så en stor eloge till honom. Vi bestämmer att Ronja skall komma hem och det går relativt bra tills hon sover dåligt natten mellan söndag och måndag. Sömnen verkar vara den utlösande faktorn för min kära syster. Min far försöker hela måndagen hålla henne på gott humör men efter sex timmar fungerar det inte längre. Ronja sparkar och slår runt sig och de kallar på en läkare. Han får med sig Ronja i bilen och far igen in till sjukhuset.
Nu har det även varit tufft där de senaste dagarna och hon har behövts isoleras för att inte skada sig själv eller andra. Idag sover hon och vi avvaktar med besök då hon inte sovit de två senaste dygnen.
Situationen är tung för hela familjen och känslan av maktlöshet. Det finns inget vi kan göra och de rekommenderar heller inte att vi hälsar på då det kan bli värre när vi "lämnar" henne igen. Jag tänker på min syster hela tiden och hur jag skulle kunna hjälpa henne men kommer inte på någonting. Jag kan inte ta hem henne till mig för vårt hem är inte byggt så jag kan garantera hennes säkerhet. Dessutom måste jag kunna arbeta och i ärlighetens namn skulle jag inte orka/klara av henne 24 timmar i dygnet. Personal inom psykiatrin och Ålands omsorgsförbund borde ha mycket bättre betalt och ha högre status.
(Bilderna är på de som betytt mest för mig i mitt liv bortsett från mina föräldrar och min nuvarande familj. Farmor Linnea, Farfar Elis och mina älskade "systrar" Ronja och kusin Kajsa.)
Kommentarer
Skicka en kommentar