En sorgsen jul med min Syster.

Den här julen har varit tung. Vi har inte haft flickorna hos oss och sedan har min syster inte alls mått bra när hon har varit hemma över julen. I söndags for jag och min far över för att hämta hem henne från Bellstasund. När vi möter henne så är hon sådär glädjesprudlande som alla ni som har känt henne ser som hennes personlighet, dock med ett undantag, hon pratar inte. Vi reagerar inte så mycket på det för hela flickan ler och ser så glad ut hela tiden.
När vi sedan börjar köra till båten så försöker både jag och min far att få henne att prata genom att ställa olika frågor och skoja om saker hon tycker om. Hon säger ingenting på hela bilfärden. När vi kommer upp på  båten tar vi en hytt för att ha det lugnt och ha lättare att hjälpa henne med toalettbestyr. Hon säger två ord på hela resan och det är att hon vill äta köttbullar och när vi går upp så måste hon välja om hon skall ha potatis eller potatismos och säger då potatismos. När vi kommer iland så kör jag henne direkt till vår mor.
När jag pratar med min mor på julaftonsmorgonen så är det nästan samma scenario som föregående dag,  hon har i praktiken inte sagt någonting vare sig på kvällen eller på morgonen. Förr i världen så måste man ofta försöka sansa henne eller få henne att inte hela tiden ställa frågor, så det är en markant skillnad. När vi kommer över för att fira jul börjar man märka hennes frustration. Vi frågar mycket och läser man hennes ansiktsuttryck så försöker hon svara men det förmår hon inte. Man ser hur frustrationen höjs och hon har svårt att sitta still och ibland snyftar hon till. Ronja sa en mening på hela julkvällen dvs från 15.30-22.30 och det medan hon fick paket och gav paket (?!) För alla er som varit med henne vid någon sorts paketutdelning är det fullständigt osannolikt. På juldagen skulle hon träffa pappa men det ville hon inte och på julannandagen var det tänkt att hon skulle till Geta för att träffa Lina men inte heller det gick. Dessa situationer är även de väldigt förvånande. Igår kväll så förde sedan min mor och Håkan Ronja tillbaka till Bellstasund.
Personer kan förändras när de blir äldre och kanske är det också det som hänt min älskade syster, men jag tror nog att bo på institution och medicinering är de starkaste orsakerna till denna personlighetsförändring. Här är återigen problemet med att inte ha en diagnos, kanske detta är ett naturligt steg i hennes sjukdomsbild? Skulle man ha diagnosen skulle just den biten bli så mycket enklare. Nu känns det nästan som om man gömmer undan henne på Bellstasund. Både min mor och jag skulle nog ljuga om vi inte sa att det var lättare nu när hon är där, samtidigt som ens samvete håller på att äta upp en för att man såg och kände hur dåligt vår älskade syster/barn mår. På Bellstasund och på psykiatriska akuten har man sagt att "sånt här" tar tid och det är väl väldigt enkelt att säga om man kan gå därifrån hem till sin familj när arbetsdagen är slut. För min syster som är där 24 timmar i dygnet och i praktiken inte bott hemma på ett halvår känns det svaret väldigt dåligt. För oss anhöriga har det här halvåret varit väldigt tungt och det känns hela tiden som om man inte gör tillräckligt.
Julen är för många en fantastiskt fin och trevlig högtid men också för många den i särklass värsta högtiden och i år måste jag säga att det är underbart skönt att den äntligen är slut!