Ronja fast mellan två stolar.

Min älskade syster har det väldigt tufft just nu. Sedan hon var till Kårkulla förra hösten i september är egentligen inget sig likt. När hon kom hem därifrån "diagnostiserad" med "schizofrenia simplex?"  har det mesta sett annorlunda ut. Ronja har haft stora problem med att hon inte har en diagnos på sitt handikapp. För oss anhöriga och vårdare är det ett stort problem för vi vet inte vad som är en "normal" utveckling för hennes del och för hon själv ställer det till stora problem när hon omedicinerad uppfattar att hon är handikappad och annorlunda. Dels kan man ställa sig tveksam till Kårkullas diagnostisering för de såg henne aldrig omedicinerad och dels för att det faktiskt i papperna stod ett frågetecken efteråt. Jag förstår om många nu suckar och tänker åhhh, en till anhörig som inte ser problemen utan som bara tycker att läkarkåren och Omsorgen gör allt fel, men jag tror att jag ser på den här saken relativt objektivt. Jag har själv jobbat inom omsorgen och på psykogeriatriska avdelningen på Grelsby och vet turordningen på dylika ställen. På hennes boende och i hennes dagverksamhet så finns det väldigt många duktiga som jobbar, men också en del som blev ganska oroliga när de såg diagnosen kändes det som åtminstone. Jag vet att det är tuffa arbetsplatser och det finns på tok för lite personal i alla omsorgsförbundets verksamheter för att de handikappade faktiskt skall kunna  sköta de dagliga sysslorna både hemma och utanför hemmet, arbeta, bedriva studier, delta i fritidsaktiviteter och engagera sig i samhällelig verksamhet. Man skulle önska att det här var verkligheten, men bor det tex 6 klienter som vardera har olika fritidsintressen och är relativt rörliga hur klarar man upp det då? I många fall har man från omsorgsförbundet dragit ner på personal på dessa ställen för klienterna kan ju göra så mycket själva, men det har ju betytt att det högst är en av de som bor i boendena som haft möjlighet att välja vad man skall göra. Jag anser att det borde vara åtminstone tre eller fyra som jobbar samtidigt för att klienterna hem skall vara något annat än en förvaringsplats... Ronja har aldrig varit helt lätt att ha att göra med. Hon har alltid uttryckt sin glädje, ilska och ledsenhet starkt. När hon som yngre var omedicinerad så fick man stundtals smyga runt på tå och hitta nya infallsvinklar när hon var på det humöret. Dock var det lätt att avleda henne genom att börja prata om något annat. Hon kunde själv klä på sig själv, duscha, spela fotboll, bowla, friidrotta, simma och hon har ett helt fantastiskt minne gällande namn och åldrar. Dessutom så var hon så otroligt omtänksam om alla och speciellt hennes familj (lite av ett släktdrag). Nu är alla dessa egenskaper borta, antingen beror det på att sjukdomsförloppet är sådant (vad hon nu lider av för diagnos) eller så är det pga hennes medicinering. Jag skulle vilja säga att det är medicineringen för så fort man byter mediciner på henne så ändras också hela hennes beteende och hon är dessutom extremt känslig för mediciner. Enda gången som jag sett henne må bra på två eller tre år är dessutom när hon kom tillbaka från Kårkulla och var en månad omedicinerad. Jag förstår helt klart att det är mycket lättare att ta hand om någon som är mer apatisk och som inte visar sina känslor utåt och med den personaltätheten som finns så kanske det inte finns något alternativ till detta.
Nu är Ronja inlagd på psykiatriska akuten och det finns inte en tillstymmelse av den syster jag hade kvar. Det tar extremt hårt på mig och förstås ännu hårdare på mina föräldrar. Här är det också lite samma sak som jag reagerade på när jag själv för många år sedan jobbade på psykogeriatriska avdelningen att vårdandet i dag är en förvaringsplats. De flesta av dessa individer behöver någon som är med dem och umgås och gör saker och det tycker jag rent generellt att vårdande personal på Åland tyvärr är ganska dåliga på. Jag vet att tiderna förändrats och försämras för att man inte hinner med det lika mycket som för när personaltätheten är som den är. Ändå tycker jag att dragningen till kafferum/kanslier eller att stå och prata med egen personal är onödigt hög inom den här servicenischen. Jag förstår att man måste få en paus och prata med kollegor, också att man måste informera nya kollegor vad som hänt under dagen när det är tre skiftesarbeten och att man har rätt till kaffe och matpaus, men sen då? Efter det här så måste man vara med klienterna det är trots allt "tack vare dem" som den här jobbmöjligheten finns. Nu finns det väldigt många som gör ett väldigt bra jobb när de jobbar och jag hoppas att ni inte tar åt er. Min mor har också blivit bemött på Ronjas boende av att personalen sagt att de inte vet vad de skall göra när Ronja är på det här sättet, alltså inte som en fråga utan att de inte har en aning om hur de skall gå tillväga. Jag tycker det är anmärkningsvärt och jag skulle bli galen om min personal bemötte någon av föräldrarna på det sättet. Man är som personal anställd för att klara dessa problem och om man mot förmodan inte skulle klara det så då tar man den diskussionen med sin förman och låter den i så fall gå med svansen mellan benen och erkänna det för klientens anhöriga. Iofs är det beundransvärt att man täcks säga att man inte klarar av sitt jobb, men nog blir man sur om kassapersonalen i butiken frågar om man kan dra Ean koden för att han inte klarar av det. Man bekräftar sin inkompetens och kan istället fråga. Nu har vi problem med det här, har du något tips hur man skall göra. Eller nu fungerar inte riktigt det här, men vi kommer att försöka göra så här och fungerar inte det så kommer vi kanske att behöva ta hjälp utifrån. Sedan händer det dessutom att min far får ett liknande samtal från psykiatriska akuten att de gärna skulle se att han kommer över för att Ronja är så orolig. Det ringer man väl ändå inte och säger när man skall vara proffs på detta??
För att ytterligare bli imponerad av omsorgsförbundet så ringde de både till min mor och far efter en halv vecka och skulle vilja prata om att flytta Ronja?! Hur kan man göra så när ens barn just blivit inlagd på psykiatriska akuten? Ronja har alltid sett bikupan som sitt hem och fast hon är hemma hos mamma, pappa eller mig så är det ändå alltid hem hon far när hon far till bikupan. Det är ju fantastiskt att ett boende kan bli ens hem så till den grad att man hellre sover där på Julafton etc. Ofta när folk får psykoser så talar man om att hålla omgivningen så "normal" för dem som möjligt för att nya yttre stimulin kan förvärra situationen. Då kan jag inte för mitt liv begripa hur man då efter en halv vecka börjar tala om flytt från Omsorgsförundets sida. Det kan tänkas att det har varit på tal bakom kulisserna längre, men då är det oresonligt dåligt både från bikupan och Omsorgsförbundets sida för vi frågade uttryckligen om det var en flytt i åtanke när vi hade möte med dem för en och en halv månad sedan och då svarade Tjänstemännen nej. Jag förstår helt klart att om Ronjas beteende stör de som bor i boendet så till den grad så måste man förstås sätta sig ner och titta över det. Dock känns det som om det mera stör personalen och då är det Omsorgsförbundets sak att sätta in mera personal så att de hinner med de andra klienterna också. Det är väl inte tänkt att folk skall flyttas omkring på omsorgförbundets boenden beroende på hur man bor? Är omsorgsförbundet deras hem och inte det specifika boendet? Jag förstår helt klart att multihandikapp och tillgänglighets orsaker kan åstadkomma en flytt men jag hoppas i så fall på en dialog mellan de anhöriga och Omsorgsförbundet och i den mån det är möjligt även med klienten. 

Ronja är nu mera medicinerad och så långt ifrån den älskade syster som många av er kommer ihåg från vår ungdom och det är grymt tufft att inte kunna göra något och känna att man inte direkt blir hörd när man talar sig varm för att pröva hur hon är när hon inte äter medicin. Känns som om jag borde ta semester en månad extra eller sjukskriva mig och ha henne hemma hos mig och avmedicinera henne... Jag skulle vilja göra allt för min syster men det känns som om det inte finns något som vi som anhöriga kan göra.

Jag har här kommit med hård kritik mot många instanser och deras personal. De i personalen som inte är så här och de av er jag känner skall inte ta åt er av det här. Det är ändå främst personaltätheten inom Åhs och Omsorgsförbundet och deras människosyn som jag inte tycker om!