För föräldrar och människor som jobbar med barn.

Händelsen i Norge har drabbat hela Norden, ja hela världen. Givetvis går
våra tankar i första hand till alla personer på ön vilken skräck de kände
och vilka plågsamma minnen de kanske får leva med hela sitt liv. Det är
väldigt många andra som också är drabbade, de som körde ut för att rädda
människorna, räddningsstyrkorna, frivilliga och de som avsett att vara där.
Listan kan göras egentligen hur lång som helst. I dagens mediasamhälle når
nyheten om vad som hänt i Norge oss mycket snabbare än vad det gjort
tidigare. Det här gör att situationen blir svårare för föräldrar och för oss
som jobbar med barn att hinna förbereda oss på frågor och funderingar som
barnen får.

Atle Dyregrov är den person som delgett min mor Christina Wikner-Löthman
mest kunskap inom krispsykologin och inspirerat henne  i utvecklingen av
krisarbetet på Åland. Atle Dyregrov höll sin första föreläsning om Barn i
sorg på Åland under tidigt 90-tal. Min mors engagemang har även fått mig att
bli intresserad av ämnet.Tillsammans deltog vi på ett seminarium med Magne
Raundalen och Atle Dyregrov i Stockholm år 2009 som hette Möte med 

barn och ungdomar i sorg. Det var en verkligt givande kurs och jag rekommenderar

dem verkligen som föreläsare. De har nu skrivit om hur vi skall förhålla oss till

situationen på den här länken:
Hva skal foreldre si til barn om terrorhandlingene i Norge?
 

Ämnet blev  än mer aktuellt i måndags när vi satt på Isabella på väg till
min morbrors 60-års kalas i Kyrkslätt "Gunnarsby". Mina bonusbarn satt och
ritade i lekrummet och började rita hur de uppfattat Norge situationen utan
att vi överhuvudtaget försökte styra det.

Man måste försöka hitta ett lämpligt sätt för sina barn att få utlopp för
sina känslor utan att pressa dem.