Efter att en längre tid varit frid och fröjd åtminstone utåt sett för min syster (hur hon haft det inombords är det svårt att veta) har det nu uppstått två problem. Det ena mindre problemet och också det som pågått under en längre tid är hennes hypokondri. Hon har på egen hand upptäckt att bästa sättet att få uppmärksamhet är att "vara sjuk". Tidigare har det räckt att få henne att tänka på något annat och sedan är hon " frisk" igen. Nu har det blivit betydligt svårare. Hon har ju hela tiden haft sjukdomar runt ikring sig, min diabetes m.m. Dessutom när så många än idag ser utvecklingsstörning som en sjukdom så de hon bor tillsammans med också. Även när jag påtalar att hon hittar på så ser hon inte kopplingen att det är värt att sluta, förmodligen för att hon ändå får en viss uppmärksamhet då också.
Det andra betydligt svårare problemet är att hon antingen "ser" saker eller "hittar på" saker som hänt eller sker på olika ställen. Hon är väldigt övertygande när hon berättar vad hon varit med om. Antingen är det hennes sätt att nu bearbeta saker som hon varit med om tidigare och som hon tycker varit jobbiga eller så är det bara hennes fantasier som har tagit tag i henne. Det är nästintill psykotiskt och ganska obehagligt när hon är så säker på sin sak att hon varit med om dessa händelser. Ett exempel är att hon till flertalet har sagt att jag stigit in i hennes rum iklädd svart kostym och har gått och satt mig i en stol helt tyst och bara stirrat på henne. Jag skall tillägga att jag inte har gjort det och att det finns många värre exempel på saker hon "varit" med om, folk har hållit i henne, sagt elaka saker åt henne m.m. Det är en jobbig känsla att stå vid sidan om och inte kunna göra "något" när en person man älskar har det såpass svårt. Jag har jobbat tidigare på Grelsbys psykogeriatriska avdelning så jag har varit med om det här förr, men det är ju förstås betydligt tuffare att stå så nära personen med problematiken. Dessutom är det inte direkt lätt att hitta en psykolog eller psykiater som dessutom har tillräcklig kunskap om utvecklingsstörning. Jag hoppas för min systers skull att hon så fort som möjligt får komma till Kårkulla!
Jag tittade för övrigt igår på "kvällen är din" på fyran, Det är ett av Fridas favorit program. Igår var några av dem som var med syskon till människor med utvecklingsstörning. Det var otroligt fint att dessa personer lyftes fram och det de gör för sina syskon. Ändå antar jag att det var ganska många, inklusive jag själv, som satt och undrade om det inte var en självklarhet att hjälpa på alla sätt man bara kan. Jag har aldrig sett det som något speciellt man gjort eller något som man borde få extra beröm för. Men däremot är det otroligt bra för alla som hjälper sina syskon att se det här som en klapp på axeln. Ni gör ett fantastiskt jobb för era syskon!
Det andra betydligt svårare problemet är att hon antingen "ser" saker eller "hittar på" saker som hänt eller sker på olika ställen. Hon är väldigt övertygande när hon berättar vad hon varit med om. Antingen är det hennes sätt att nu bearbeta saker som hon varit med om tidigare och som hon tycker varit jobbiga eller så är det bara hennes fantasier som har tagit tag i henne. Det är nästintill psykotiskt och ganska obehagligt när hon är så säker på sin sak att hon varit med om dessa händelser. Ett exempel är att hon till flertalet har sagt att jag stigit in i hennes rum iklädd svart kostym och har gått och satt mig i en stol helt tyst och bara stirrat på henne. Jag skall tillägga att jag inte har gjort det och att det finns många värre exempel på saker hon "varit" med om, folk har hållit i henne, sagt elaka saker åt henne m.m. Det är en jobbig känsla att stå vid sidan om och inte kunna göra "något" när en person man älskar har det såpass svårt. Jag har jobbat tidigare på Grelsbys psykogeriatriska avdelning så jag har varit med om det här förr, men det är ju förstås betydligt tuffare att stå så nära personen med problematiken. Dessutom är det inte direkt lätt att hitta en psykolog eller psykiater som dessutom har tillräcklig kunskap om utvecklingsstörning. Jag hoppas för min systers skull att hon så fort som möjligt får komma till Kårkulla!
Jag tittade för övrigt igår på "kvällen är din" på fyran, Det är ett av Fridas favorit program. Igår var några av dem som var med syskon till människor med utvecklingsstörning. Det var otroligt fint att dessa personer lyftes fram och det de gör för sina syskon. Ändå antar jag att det var ganska många, inklusive jag själv, som satt och undrade om det inte var en självklarhet att hjälpa på alla sätt man bara kan. Jag har aldrig sett det som något speciellt man gjort eller något som man borde få extra beröm för. Men däremot är det otroligt bra för alla som hjälper sina syskon att se det här som en klapp på axeln. Ni gör ett fantastiskt jobb för era syskon!
Kommentarer
Skicka en kommentar