Betyg eller inte betyg? Nu är frågan på tapeten igen angående betyg. Jag tycker personligen att det är väldigt bra att sifferbetyg kommer in tidigare igen i skolgången, precis som när man själv var barn.
Om jag börjar med att gå tillbaka till min egen skolgång så kan jag ju i ärlighetens namn säga att jag inte var så överlycklig över mina "stränga" lärare och över hur faktabaserad den finska skolgången var. Men när jag kom till Uppsala universitet och det "nya lärarprogrammet" 2001 så förstod jag plötsligt hur bra det var. Både det jag lärt mig i lågstadie-högstadie, men även i Ålands lyceum. Allmänbildningen var oresonligt låg bland de som skulle bli de blivande lärarna i skolan?! Ganska snabbt märkte man att det berodde till stor del på skillnaderna på den svenska och finska skolundervisningen. Dock märkte man också en stor nackdel, vi från den finska skolan hade en mycket större kunskapsbas en de flesta svenskar, men vi var oresonligt mycket mer ovana att stå framför klass och presentera arbeten. Nu har ju tiderna gått framåt och jag hoppas att den åländska skolan har hittat en gyllene medelväg mellan dessa. I efterhand så är de stränga lärarna jag haft under min skolperiod också de bästa jag haft!
Sifferbetyg är ett sätt att ha höga krav på eleverna och även att de mera exakt skall veta var de står i de olika ämnena vilket jag tror på alla sätt är bra. Visst kommer barn precis som vuxna att jämföra, men de gör de redan idag med varandra.
Sedan är det ju ytterligare ett problem att sätta betyg så att samma insats i saltvik, sund och mariehamn ger samma sifferbetyg, men det är snarare en utopi än ett realistiskt mål att uppnå.
I det stora hela skall vi vara ytterligt nöjda med de åländska skolorna, men även se framåt vad vi kan uppnå för förbättringar och slå vakt om det vi nu tycker är bra.
Klasserna skall fortsättningsvis vara små, assistenter skall finnas att tillgå för dem som behöver det och sedan måste det finnas skolpsykologer och skolkuratorer i den mån det behövs i skolorna, tillgängliga för eleverna.
Om jag börjar med att gå tillbaka till min egen skolgång så kan jag ju i ärlighetens namn säga att jag inte var så överlycklig över mina "stränga" lärare och över hur faktabaserad den finska skolgången var. Men när jag kom till Uppsala universitet och det "nya lärarprogrammet" 2001 så förstod jag plötsligt hur bra det var. Både det jag lärt mig i lågstadie-högstadie, men även i Ålands lyceum. Allmänbildningen var oresonligt låg bland de som skulle bli de blivande lärarna i skolan?! Ganska snabbt märkte man att det berodde till stor del på skillnaderna på den svenska och finska skolundervisningen. Dock märkte man också en stor nackdel, vi från den finska skolan hade en mycket större kunskapsbas en de flesta svenskar, men vi var oresonligt mycket mer ovana att stå framför klass och presentera arbeten. Nu har ju tiderna gått framåt och jag hoppas att den åländska skolan har hittat en gyllene medelväg mellan dessa. I efterhand så är de stränga lärarna jag haft under min skolperiod också de bästa jag haft!
Sifferbetyg är ett sätt att ha höga krav på eleverna och även att de mera exakt skall veta var de står i de olika ämnena vilket jag tror på alla sätt är bra. Visst kommer barn precis som vuxna att jämföra, men de gör de redan idag med varandra.
Sedan är det ju ytterligare ett problem att sätta betyg så att samma insats i saltvik, sund och mariehamn ger samma sifferbetyg, men det är snarare en utopi än ett realistiskt mål att uppnå.
I det stora hela skall vi vara ytterligt nöjda med de åländska skolorna, men även se framåt vad vi kan uppnå för förbättringar och slå vakt om det vi nu tycker är bra.
Klasserna skall fortsättningsvis vara små, assistenter skall finnas att tillgå för dem som behöver det och sedan måste det finnas skolpsykologer och skolkuratorer i den mån det behövs i skolorna, tillgängliga för eleverna.
Antar att du läser DNs serie om vart svenska skolan är på väg? Skrämmande!
SvaraRaderaJO jag gör ju det. Första gången jag blev utskickad på praktik från ILU så var tre månader efter att jag börjat lärarprogrammet. Då var det i en integrerad 7-9 klass i Norrtälje. Vi hade 56 elever med 7 olika modersmål i tre olika klassrum på en lärare. Demokrati var ledordet i svenska skolor och på "morgonsamlingen" fick eleverna rösta om de skulle jobba mera i skolan och slippa ha läxor eller ha hemläxor. Det är väl inte så svårt att gissa resultatet. Efter det lovade jag mig själv att jag aldrig skulle jobba inom det svenska skolväsendet!
SvaraRadera