IFK Mariehamn är klubben i mitt hjärta. Jag startade min ”karriär” som fotbollspelare uppe i idrottsgården då vi spelade turneringen ”engelska ligan” (Premier League). Mycket har ändrats sedan dess. Vi spelade inomhus med den ”klassiska” gula inomhusbollen som i praktiken var en förstorad tennisboll med lite sämre studs än en vanlig fotboll.
Personligen har jag lärt mig väldigt mycket av fotbollen och den har gett mig vänner för livet. Detta var också en av de viktigaste orsakerna varför jag blev fotbollstränare för DUV och senare för IFK Mariehamns juniorer. Under de trettio år som jag följt juniorfotbollen så har mycket förbättringar skett, men samtidigt är grundproblemen väldigt snarlika som de var 1987.
IFK Mariehamn blev ett ligalag år 2005, ett lag där de flesta spelare faktiskt kom från den åländska juniorfotbollen. Av de sex spelare som kom utifrån är två av spelarna nu boende på Åland och har båda tränarroller i IFK Mariehamn (Johan Carlsson och Daniel Ahnström).
IFK Mariehamn har nu en väldigt lyckad ide där lagen har två veckoträningar och sedan finns det möjlighet för de äldre juniorerna till extra träningar så att spelarna om de vill kan komma upp i fem träningar per vecka. Det här underlättar väldigt mycket för ungdomstränarna, då det inte är realistiskt för ideella juniortränare att hålla fem träningar i veckan á 1,5h. Problemet som jag ser i IFK Mariehamns juniorverksamhet är hur vi ska få så många som möjligt att hålla på så länge som möjligt med idrott? Hur skall vi minimera bortfallet av potentiella A-lagsspelare? Det enklaste svaret som de flesta ger är att sådär ser det ut överallt, ”lata” och oseriösa spelare med talang går förlorade i alla länder.
Jag vill hävda att det går att göra saker åt det, speciellt i ett litet samhälle. IFK Mariehamn har tyvärr en historia om sig där man enligt mig elitsatsar för tidigt på fotboll. Juniorlaget som jag startade mitt fotbollslärande var IFKs p80. Vi hade Kari Niskala och Pekka Lyyski som våra tränare och de la grunden för mitt och vårt kunnande. För att vara en liten division två klubb så var vi ett fantastiskt juniorlag. Ganska snabbt blev vi en elitsatsning och dammsög upp all talang runt omkring i kommunerna. Peter Lundberg, Tommy Lundberg, Peter Sjölund och Daniel Sjölund är de mest kända som kom till klubben i tolv års åldern. Under årens lopp tappade vi många talanger till innebandy (Gustaf Mörn, Andreas Ahlqvist, Andreas Ahlman mfl), andra sporter och aktiviteter. Utöver de som lyckades slå igenom såsom Jani Lyyski, Mika Niskala och ovan nämnda så hade vi ett antal spelare som med rätt stöttning kanske kunde blivit ännu bättre.
Det är naturligtvis betydligt svårare nu att ta en plats i A laget än det var då IFK Mariehamn steg till ligan. Tyvärr syns det också tydligt i statistiken. Nästa gång ni är på en IFK match kan ni titta i programbladet och se hur många åländska spelare som gjort 10 matcher eller fler i IFK Mariehamn. Majoriteten av dem är nämligen de spelare som steg till ligan. Marc Nordqvist, Johannes Nordström, Joel Mattsson, Thomas Mäkinen, Rezgar Amani och Wilhelm Ingves är de spelare som spelat mer än tio matcher för IFK och som inte var med år 2005. Sex spelare på femton år är för dålig statistik för att vara en elitsatsning.
2011 satsade IFK Mariehamn på att ha en heltidsanställd ungdomstränare (Johan Carlsson) och nu har IFK tre ungdomstränare som skall stötta våra ideellt arbetande ungdomstränare. Som jag skrev tidigare är satsningen och möjligheten till individuell utveckling god. Frågan är bara om IFK glömt bort vad det står i deras värdegrund:
Vi uppmuntrar våra unga spelare till allsidig träning, där även annan idrottsutövning ges plats. Vi vill ej överföra elitverksamhetens värderingar på barn- och ungdomsfotbollen för tidigt. Hos oss får den unge spelaren utvecklas i sin egen takt och utifrån sin egen ambitionsnivå, till toppen av sin förmåga som fotbollsspelare (IFK 2018, s4).
I skolan hör vi ofta hur barn och ungdomar blir ”bänkade” i alltför ung ålder och att de måste välja bort andra idrotter pga fotbollen. IFK ser gärna att ungdomarna håller på med andra idrotter, men krockar träningstiderna är det fotbollen de skall prioritera. Under de år jag var tränare för IFK p03, försökte vi hela tiden att juniorer skulle kunna satsa på andra idrotter också, tex hockey, tennis, innebandy, trampolin etc.
Problematiken är att peppa och hålla kvar även de spelare som ”bara” spelar fotboll för att det är roligt. I den bästa av världar skulle alla årskullar inom IFK träna gemensamt två gånger i veckan och sedan skulle det finnas alternativ till matcherna på vilken nivå ungdomarna vill spela. De två sista åren hade vi det så med p03, där vi första året spelade i både grund- och avancerad serie i Uppland och året därefter spelade kvar i grundserien, men även i Alueliiga i Finland. Detta skulle passa bra till texten som är skriven i IFKs värdegrund:
Vi vill erbjuda flickor och pojkar i åldern 5-19 år en meningsfull fritidssysselsättning under trygga former och en inspirerande fotbollsutbildning av hög kvalitet för såväl breddspelare som elitsatsande ungdomar samt ett stimulerande matchutbyte på Åland, i Finland och internationellt (IFK 2018, s 6).
Det IFK gör bra är att man ger möjlighet för alla sina juniortränare att utbilda sig till lämplig nivå. Jag själv är utbildad C och B ungdomstränare, dvs för att träna juniorer upp till 19 års ålder. Det jag lite kan sakna i bägge dessa utbildningar är att ännu mer tydliggöra vikten av att hålla alla spelare kvar inom idrotten. Det står bra om det i bägge böckerna, men i själva utbildningsdagarna togs det inte alls upp lika noggrant. Dessa utbildningar borde ställas som krav för att var fotbollstränare på hela Åland. Det är väldigt viktigt att de små föreningarna runt om på Åland finns kvar, så att barnen har så nära som möjligt till sina träningar. Här borde även någon form av uppsamlingssystem för de spelare som inte vill satsa med IFK också skall ha möjlighet att fortsätta sin idrottskarriär. Exempelvis kunde Jomala samla upp dessa spelare (vilket redan görs inom vissa ålderskategorier). Samarbetet klubbarna emellan på Åland måste bli ännu bättre både på junior- och seniornivå.
Jean Côtés forskning stödjer en senare elitsatsning rent generellt och inte bara inom fotbollen. Hans tankar och åsikter har fått stort genomslag inom svensk idrott. Jag rekommenderar er att läsa till exempel Conditions of children's talent development in sport. Om ni går in på https://www.idrottsforskning.se/ hittar ni mer intressant forskning om elitsatsningar inom idrotten, tex "många vägar till landslaget".
Jean Côté talar om vikten av ”sampling” (pröva olika idrottsformer på ett lekfullt sätt) och att inte elitsatsa för tidigt.En av sakerna han prioriterar i sin forskning är ”Transformational coaching”. Kortfattat handlar det om fyra olika riktlinjer:
1.”Idealised influence”– Idealiserat inflytande – Att vara en god förebild
2. ”Inspirational Motivation” – Inspirerande motivation – Att inspirera och motivera
3. ”Intellectual stimulation” – Intellektuell stimulans – Att utmana och uppmuntra sitt eget tänkande.
4. ”Individualized consideration” – Individuell omtanke – Att se varje adept som en individ.
Vi måste tillsammans se till att så få barn och ungdomar slutar med idrott och finner glädjen och nyttan med att börja och sedan stanna inom idrotten. För att klara av detta måste alla tränare inom ”idrotts-Åland” arbeta åt samma håll och inte se de andra idrotterna som problem, utan istället som tillgångar. Tränarna måste peppa individerna att fortsätta och göra träningen rolig, utmanande och intressant för dem. Föräldrarnas roll är att stötta och stödja sina barn att vilja fortsätta med idrotten, men även kritisera till exempel ”toppning” av lag. För barnens del är det av yttersta vikt att ni vågar säga till er tränare vad ni saknar eller vad hen gör för fel. Jag tror att om vi lyckas med detta är det också en större chans att vi uppnår målet IFK har i sin värdegrund:
Att vinna är för oss, att så många spelare som möjligt hålls med i verksamheten så länge som möjligt och att vi lyckas knyta ihop juniorfotbollen med senior- och elitfotbollen på ett hållbart sätt. Målet är att så många ungdomsspelare som möjligt skall avancera till A-lagens träningsringar och att det alltid skall finnas representation av spelare från vår ungdomsfotboll i A-lagens startelvor (IFK 2018, s10).
Kommentarer
Skicka en kommentar