Ronja tillbaka på lilla Svedgränd.

Min älskade syster blev förflyttad från lilla Svedgränd (Specialomsorgsboende för mer krävande klienter) natten mellan lördag och söndag förra veckan till psykiatriska avdelningen inom ÅHS. Jag förstår helt klart att Ronja kan vara en besvärlig hyresgäst men situationen känns ändå märklig i min värld. Min syster var ensam hemma på sitt boende tillsammans med en personal. Det här gjorde att Ronja kunde röra sig fritt i huset och personalen kunde lägga nästan all sin koncentration på henne. Ändå går det någonstans fel. Det startar med att Ronja blir väckt när en av grannarna hörs. Ronja stiger upp yrvaken och irriterad. Efter ett tag kastar hon en docka allt vad hon orkar i väggen och börjar skrika. Hon kastar även en leksaks barnvagn (nästan naturlig storlek) på personalen. Personalen väljer då att lämna en glipa in till rummet och därifrån se att Ronja inte skadar sig. Det här är också rekommenderat beteende av boendechefen inom Åof. Jag anser att det här är fel sätt att bemöta Ronja. Hon blir ännu argare om man sätter definitiva gränser åt henne. Det är bättre att skoja bort situationen eller ge henne ett alternativ till annat beteende. Annars en ordentlig förklaring till varför man skall göra si eller så. Ronja är som praktiskt taget alla människor, hon vill göra bra saker. Däremot om man är alltför auktoritär biter det inte alls på henne utan möts av frustration. Här är exempel på hur man skall/kan säga saker så att hon inte tar illa upp:
Sätt skorna där de skall vara!Om vi ställer skorna där så ryms flera personers skor och du hittar dem lättare.
 Gå och lägg dig! Om vi går och sover nu orkar vi bättre kasta boll imorgon.
 Släng inte saker!   Om vi kastar saker så där hårt så håller de nog inte, vi kan istället sätta dem här i soffan. 
Annars börjar man tala om någonting helt annat så att hon glömmer vad hon är sur eller arg på.

Ronja börjar slå sönder Tv:n, Dvd spelaren, skrivbordsstol, cd-skivor, filmer och en bokhylla av furu som är fastskruvad i väggen. Ronja har efter händelserna en stor bula i pannan och jag är lite tveksam över hur man kan tillåta någon att demolera så mycket saker utan att hindra det. Det blev ju väldigt mycket glas då tv:n och dörrarna till skåpet gick sönder och en situation som kändes farlig också för min syster. Jag förstår att man bara är en i personalen då Ronja är ensam i hemmet och hon "bara" haft ett raseriutbrott tidigare (då rev hon sönder madrassen). Det jag tycker är konstigt är att det inte finns någon jourtjänst inom omsorgsförbundet. På det här boendet skulle ett samarbete med det andra boendet vägg i vägg vara perfekt. Jag är säker på att om man varit två kunde de ha lugnat ner situationen mycket snabbare. Personalen ringde runt till sin chef och annan personal från det egna boendet men fick inget svar. Helt förståeligt då Klockan var  0100. Efter det ringer man först till min mor som är intressebevakare men hon är i Schweiz och svarar inte. Efter det ringer de efter min far och förklarar att de måste ringa till polisen om inte han kan komma dit. Jag är väldigt glad att Åof på det här sättet bryter mot tystnadsplikten (Det är nog bara omsorgsförbundet som ser det här som brott mot tystnadsplikten) när de ringer efter far. Samtidigt känns det väldigt konstigt att mamma och pappa köper en tjänst av Åof men ändå "måste" finnas till hands. Det är klart att förälderns roll alltid är att finnas där för barnet men för den funktionshindrade blir det mycket mer påtagligt. Det måste vara hemskt att åldras för de som inte har någon annan anhörig som kan ta över när de dör. Jag kommer göra allt för att Ronja skall ha det bra och är själv oroad att hon lever längre än mig då jag är äldre än henne. Att Åof måste ta hjälp av polisen i klienternas hem känns heller inte okej. Därför måste man nu utveckla ett samarbete mellan boenden alternativt ett joursystem.
Ändå är jag glad att Ronja kom till psykiatriska avdelningen. Ronja mår nu mycket bättre, ungefär som hon mådde 2007. Hon har fått en ny medicin, Deprakine, medicinen används mest som behandling för epilepsi och mani. Hon har de senaste dagarna hittat tillbaka till sitt språk och glädjen är där på nytt. Visst pratar hon ibland strunt och framförallt på morgnarna kan det vara svårare att förstå henne. Det här är det närmaste jag sett henne sitt normaltillstånd (det vi som anhöriga anser vara hennes normaltillstånd) och det är otroligt trevligt att se henne så igen.

Idag flyttade hon tillbaka till lilla Svedgränd. Jag och pappa var med henne dit och det kändes som om det gick bra. Vad jag hört har dagen löpt på bra och så fort hon funnit sin plats så skall jag fara och besöka henne igen. Hoppas verkligen att det går vägen och att hennes tillstånd fortsätter att förbättras!