Omsorgsförbundets bemötande...

Det är väldigt länge sedan jag skrivit i bloggen. Orsaken är att jag försökt samla ihop mig  och mina tankar för att inte skriva alltför elakt om Ålands omsorgsförbund och deras sätt att bemöta oss anhöriga.

 Min syster började få sömnproblem för ca fem år sedan. Min kära syster var 20 år och borde ha orkat med nästan allt. Ändå så vilade hon efter lunch på sitt jobb, när hon kom hem från jobbet samt efter maten på bikupan eller efter den aktivitet hon hade med D.U.V. Hon gick och lade sig runt nio på kvällen och blev trots det allt mörkare och mörkare under ögonen. Skulle hon sovit alla dessa turer sov hon tre timmar under dagen och elva timmar på natten. Motiveringen från Ålands
omsorgsförbund var att hon hade så mycket aktiviteter att hon blev så trött. Enda problemet är att Ronja alltid har tyckt om att göra saker om dagarna och att hon blev allt mörkare under ögonen trots att hon sov/vilade 13 timmar i dygnet. Egentligen inte så konstigt när hennes vilostunder under dagen antagligen förstörde hennes sömnrytm. När vi som anhöriga frågade om de var säkra att hon sov på nätterna så svarade Omsorgsförbundet att de inte ville störa hennes personliga integritet genom att öppna dörren och se att hon faktiskt sov. Det här är i min värld helt förkastligt när vi anhöriga är oroliga över ett problem och påtalar det och de gör ingenting trots att det finns nattpersonal och Ronja betalar "serviceavgift" för sitt boende.

Efter lång tid så börjar Ronja må sämre och blir till sist inlagd på psykiatriska akuten i maj förra året. När Ronja på hösten skall komma hem till Bikupan så erbjuder vi oss att som anhöriga dela upp nätterna och sova med henne för att det inte skall behövas ta in mera personal till boendet och för att vi känner henne bäst. Men vi fick inte det med motiveringen att klienterna delar toalett (två klienter per toalett). Det här är även en regel som inte någon av de boende hade fått reda på när de flyttat dit. Vilket även betyder att pojkvänner eller flickvänner inte får sova över. Det här skall vara deras hem, men de får inte ha gäster som sover över?! Vi föreslog detta för att Ronja skulle ha det så bra och tryggt som möjligt och dessutom bli en kostnadsbesparing så att de inte skulle behöva extra personal på arbetet. Det finns dessutom personaltoalett och toalett i bastuavdelningen på nedrevåningen som vi erbjöd oss att använda men det spelade ingen roll. Kanske vi inte borde hälsa på dagtid heller för klienterna behöver kanske toaletten även då...
 Man talar om att det är tillräckligt med personal när det högst är två (i bästa fall) som hjälper klienterna som har specialbehov att gå och lägga sig. Ni som har barn pröva att ha åtta barn som skall sova över och försök hinna hjälpa dem alla.

Vi har haft två möten med Ålands omsorgsförbund, vilka jag spelade in med Omsorgsförbundets vetskap. Efter att  jag lyssnat igenom dessa inser jag hur dåligt deras bemötande var. På första mötet hade vi som absolut krav att om Ronja skulle flyttas skulle vi få svart på vitt varför hon behövde flyttas. Det här fick vi inte. Vi sade också att de kunde ringa mig och mamma när som helst om de behövde hjälp. De ringde en gång och ändå flyttade man Ronja! Utan att ge oss anhöriga en orsak! Tillvaratagandet av anhörigas specialist kunskap och erjudanden om kostnadsfri hjälp är nästintill obefintlig inom omsorgsförbundet, varför är det så?

Ålands Omsorgsförbunds har en tillbudsmapp när saker och ting händer såsom felmedicinering till att klienterna blir arga på personalen eller på varandra skall skrivas upp i den. Som anhörig tycker jag att vi borde få ta del av de här skrivelserna. De borde skickas ut till klientens intressebevakare en gång i månaden. Nu är det faktiskt så att vi aldrig fått höra om något tokigt som hänt med Ronja på Bikupan och därför haft verkligt svårt att första behovet av att flytta henne. Skulle det komma en kontinuerlig uppdatering så skulle det vara mycket lättare att förstå vad som händer.

För min del som är föreståndare på Fritidshemmet Tärnan är det här sättet att hantera situationen helt oförklarligt. Händer det något mellan barnen så är det min skyldighet att tala med barnens föräldrar. Man lämnar över personen man älskar i vård av Omsorgsförbundet men har väldigt liten inblick i vad som egentligen sker i boende och på jobbet. Jag tycker också att man måste våga ta det ansvaret när man jobbar som närvårdare att man vågar erkänna sina misstag eller när olyckor skett.
I det stora hela så har Ronja haft väldigt fin personal runt i kring sig på Träningsundervisningen, YTP, fritidshemmet Vintergatan, boende på skolstigen, boendet på södra gatan och bikupan och arbetet på Nova. Men  det är antalet personal och bristande intresse att ta tillvara på familjens kunskap om klienten och Organisationen som jag ser som de största problemen inom Ålands omsorgsförbund.

För cirka tre veckor sedan så flyttade man Ronja till ett nytt mindre boende. Detta var helt emot vad vi anhöriga ville och vad Ronja ville så gick inte att få fram i det skick hon var/är. Det finns så mycket i hela den här historien som är så konstig. Nu mår Ronja dessutom sämre än vad hon gjorde på Bikupan.
 När jag lyssnade igenom banden så bestämde jag mig för att en sak är säker, sista ordet i det här är varken sagt eller skrivet!