Jag var på Skoldebatt i Ålands lyceum och tyvärr verkade Lärarna ganska trötta och överkörda. Det påminde i stora drag om att lyssna på föreståndarna på dagis och fritidshem. Ett exempel är att det hela tiden lyfts in nya saker som skall komma med i undervisningen, utan att särskilda medel sätts in. Exempel på sådana är t.ex Kiva-skola och Jämställdhet. De får pengar första året vid själva utbildningen, men efter det sätts det inte in mera pengar för att upprätthålla arbetet med dessa i sig så viktiga frågor. Det kommer hela tiden mera saker som skall in utan att gamla tas bort och utan att pengar kommer in, vilket givetvis på lång sikt är en ohållbar situation. Situationen är helt den samma på dagis och fritidshem.
Ett av de andra orosmomenten är att det är så mycket av Lärarnas tid som måste sättas på annat än det pedagogiska. Här borde det ligga ett större föräldraansvar. Det är absolut så att det måste till ett generellt "samhällsansvar" när barn och ungdomar inte beter sig, om det sen är i hemmet, på bussen, mariebad eller på IFK matcherna spelar ingen roll. Vi skall som vuxna våga säga till, men givetvis skall ansvaret ligga främst på föräldrarna. Det finns dock en viss problematik med att öva barnen på sociala relationer. Hemma kan barn uppträda som ljus, men när det blir flera barn inblandade så händer någonting. Det här är ett problem på dagis, fritidshem och skola. Jag anser att i ännu högre grad borde förskolan inrikta sig på att lära sociala relationer, vänta på sin tur och andra saker som kanske är svåra att öva i hemmet. Ettan och tvåan är ändå mer eller mindre ett uppsamlingsheat för att sedan "börja" skolan på allvar i vårterminen av tvåan. Kan barnen hantera de sociala relationerna när de börjar ettan så är det till långt mycket mer hjälp för läraren än om barnet kan räkna eller skriva.
Gymnasiereformen på Åland implementerades för tidigt, alla lärare jag talat med anser att det skett för tidigt och att den byråkratiska delen är på tok för stor eller osmidig. Rent generellt måste jag väl säga att när man skyndar på någonting för att det skall hinna inom den tidsramen blir det sällan ett lyckat resultat. Och när man manglar igenom ett sådant beslut får man de flesta lärare emot sig som ändå är den viktigaste gruppen att ha med sig in i det här om det skall bli ett lyckat resultat.
Jag har tidigare talat om tillräckligt små barngrupper och jag vidhåller ännu att 15-17 barn är en lämplig klass i lågstadiet och högstadiet. Sedan finns det förstås möjligheter att ha större "grupper" i exempelvis gymnastik ibland och eventuellt i musik beroende på upplägget. I gymnasie och de äldre skolorna är det ännu flexiblare beroende på upplägg och undervisningsmetod men flexibilitet är det viktigaste ordet tillsammans med tumregeln 15-17 barn/ungdomar.
En oresonligt viktig del i skolans verksamhet bör kuratorer, skolpsykologer och assistenter ha. Jag har skrivit ett medborgarinitiativ i Mariehamns stad för att lyfta problemet med skolpsykologer och kuratorer, som jag hoppas skall ha effekt. Om dessa och BUP (Barn och ungdomspsykiatrin) har tillräckliga resurser får lärarna håla på mer med pedagogik och barn och deras föräldrar får mycket bättre möjligheter att få den hjälp och stöd de behöver!
Ett av de andra orosmomenten är att det är så mycket av Lärarnas tid som måste sättas på annat än det pedagogiska. Här borde det ligga ett större föräldraansvar. Det är absolut så att det måste till ett generellt "samhällsansvar" när barn och ungdomar inte beter sig, om det sen är i hemmet, på bussen, mariebad eller på IFK matcherna spelar ingen roll. Vi skall som vuxna våga säga till, men givetvis skall ansvaret ligga främst på föräldrarna. Det finns dock en viss problematik med att öva barnen på sociala relationer. Hemma kan barn uppträda som ljus, men när det blir flera barn inblandade så händer någonting. Det här är ett problem på dagis, fritidshem och skola. Jag anser att i ännu högre grad borde förskolan inrikta sig på att lära sociala relationer, vänta på sin tur och andra saker som kanske är svåra att öva i hemmet. Ettan och tvåan är ändå mer eller mindre ett uppsamlingsheat för att sedan "börja" skolan på allvar i vårterminen av tvåan. Kan barnen hantera de sociala relationerna när de börjar ettan så är det till långt mycket mer hjälp för läraren än om barnet kan räkna eller skriva.
Gymnasiereformen på Åland implementerades för tidigt, alla lärare jag talat med anser att det skett för tidigt och att den byråkratiska delen är på tok för stor eller osmidig. Rent generellt måste jag väl säga att när man skyndar på någonting för att det skall hinna inom den tidsramen blir det sällan ett lyckat resultat. Och när man manglar igenom ett sådant beslut får man de flesta lärare emot sig som ändå är den viktigaste gruppen att ha med sig in i det här om det skall bli ett lyckat resultat.
Jag har tidigare talat om tillräckligt små barngrupper och jag vidhåller ännu att 15-17 barn är en lämplig klass i lågstadiet och högstadiet. Sedan finns det förstås möjligheter att ha större "grupper" i exempelvis gymnastik ibland och eventuellt i musik beroende på upplägget. I gymnasie och de äldre skolorna är det ännu flexiblare beroende på upplägg och undervisningsmetod men flexibilitet är det viktigaste ordet tillsammans med tumregeln 15-17 barn/ungdomar.
En oresonligt viktig del i skolans verksamhet bör kuratorer, skolpsykologer och assistenter ha. Jag har skrivit ett medborgarinitiativ i Mariehamns stad för att lyfta problemet med skolpsykologer och kuratorer, som jag hoppas skall ha effekt. Om dessa och BUP (Barn och ungdomspsykiatrin) har tillräckliga resurser får lärarna håla på mer med pedagogik och barn och deras föräldrar får mycket bättre möjligheter att få den hjälp och stöd de behöver!
Kommentarer
Skicka en kommentar