Jag fick diabetes när jag var elva. Min kropp har sedan dess varit oresonligt tålig eller så har den alltid varit det. Egentligen tog det på tok för lång tid att upptäcka att jag var diabetiker. Jag magrade väldigt, drack oresonliga mängder och åt likaså. Jag var även helt slut och hade svårt att orka med saker, det enda som till skulle ha gett indikationer på sjukdomen skulle ha varit om jag även svimmat. Åldersmässigt så fick jag det i sämsta möjliga ålder. Okej ingen ålder är väl bra, men när tonårshormoner och viljan att vara som alla andra är som starkast är åtminstone inte den bästa.
Min sjukdom har satt en stor press på mina föräldrar och de som jag levt tillsammans med. Dessutom har det under årens lopp tagit hårt på mitt eget psyke att inte kunna lita helt på sig själv eller på ens egen kropp. Jag/föräldrar och de jag levt tillsammans med har varit osäkra på om jag klarar att fara till olika ställen själv eller göra saker själv. I princip har jag varit halvt som halvt omyndigförklarad av dessa tre grupper. Alltså även av mig själv?! Hur man än försökt att släppa den pressen/kontrollbehovet från alla dessa tre grupper, så finns den alltid vagt kvar hos dessa grupper. Även för ens vänner finns den där, men inte lika stark som för de andra grupperna. Detta har gjort att jag sedan elva års ålder alltid har behövt vara nåbar. Ganska jobbigt ibland, när man ingenting hellre skulle vilja än stänga av sin telefon ute på stugan.
Varför blir det så här? En av orsakerna är givetvis att jag inte under alla årens lopp har följt mina restriktioner som diabetiker till punkt och pricka. I början för att man ville vara som alla andra, sedan för att det fungerade att leva på det sättet också.
Varför blir de närmaste så oroliga då? De komplikationer som man kan få som diabetiker är bland de värsta man kan tänka sig. lever-, njur- sjukdomar, amputation, blindhet , hjärnskador och i värsta fall dödsfall. Så givetvis förstår man ju att det blir ett kontrollbehov för de som står en nära.
Jag har även haft en stor nackdel med att jag från fysisk träning och antagligen av de månader jag var sjuk innan man upptäckte att jag var diabetiker har lärt mig pressa min kropp oresonligt. Det har gjort att jag till motsats mot diabetiker som vanligtvis har ett försämrat immunförsvar istället har ett otroligt immunförsvar. Om jag bortser från när jag tog bort blindtarmen har jag haft två sjukdagar på tolv år. Det är ju givetvis bara en fördel, men i o m att jag kan pressa kroppen så pressar jag den alltför ofta så hårt att när jag väl upptäcker att jag har lågt blodsocker (om jag upptäcker det) inte klarar av att reda upp situationen själv. Detta har gjort att alla som varit i min umgängeskrets har matat mig någon gång.
Sist och slutligen vill jag säga att detta inte är en klagan, dock en beklagan över det jag utsatt min familj, vänner och de livskamrater jag haft med. De har allihopa varit beundransvärda över hur de hjälpt mig under årens lopp. Jag hoppas också att det här skall ge lite en bild av komplexiteten av att vara diabetiker men framförallt att leva med en. Det är ingenting att skämmas över och något som är viktigt att man vågar vara öppen med.
Jag är själv nöjd över att jag har fått diabetes, för det har lärt mig mycket om förståelse för sjuka människor och hur olika samma sjukdom kan te sig för olika individer. Sjukdomsbilden är heller inte lika "nattsvart" som den var för tjugo år sedan när jag fick diagnosen. Då fanns inget snabbverkande insulin, vilket gjort att när man var och åt på restaurang så måste man antingen få köket att berätta exakt vilken tid maten skulle komma på bordet, vilket inte är så lätt för något kök att lova. Det andra alternativet var att vänta tills hela sällskapet fick in sin mat, ta sitt insulin och vänta en halvtimme och sedan ha dem att värma maten på nytt åt en medan de andra i sällskapet redan ätit upp sin mat. Dessutom var fett och socker i princip förbjudet. I dagens läge så kan du nästintill äta på samma sätt som vem som helst, tyvärr ligger pressen fortfarande kvar på en själv, släkt, vänner och livskamrater.
Tack alla ni som hjälpt mig under årens lopp!
Min sjukdom har satt en stor press på mina föräldrar och de som jag levt tillsammans med. Dessutom har det under årens lopp tagit hårt på mitt eget psyke att inte kunna lita helt på sig själv eller på ens egen kropp. Jag/föräldrar och de jag levt tillsammans med har varit osäkra på om jag klarar att fara till olika ställen själv eller göra saker själv. I princip har jag varit halvt som halvt omyndigförklarad av dessa tre grupper. Alltså även av mig själv?! Hur man än försökt att släppa den pressen/kontrollbehovet från alla dessa tre grupper, så finns den alltid vagt kvar hos dessa grupper. Även för ens vänner finns den där, men inte lika stark som för de andra grupperna. Detta har gjort att jag sedan elva års ålder alltid har behövt vara nåbar. Ganska jobbigt ibland, när man ingenting hellre skulle vilja än stänga av sin telefon ute på stugan.
Varför blir det så här? En av orsakerna är givetvis att jag inte under alla årens lopp har följt mina restriktioner som diabetiker till punkt och pricka. I början för att man ville vara som alla andra, sedan för att det fungerade att leva på det sättet också.
Varför blir de närmaste så oroliga då? De komplikationer som man kan få som diabetiker är bland de värsta man kan tänka sig. lever-, njur- sjukdomar, amputation, blindhet , hjärnskador och i värsta fall dödsfall. Så givetvis förstår man ju att det blir ett kontrollbehov för de som står en nära.
Jag har även haft en stor nackdel med att jag från fysisk träning och antagligen av de månader jag var sjuk innan man upptäckte att jag var diabetiker har lärt mig pressa min kropp oresonligt. Det har gjort att jag till motsats mot diabetiker som vanligtvis har ett försämrat immunförsvar istället har ett otroligt immunförsvar. Om jag bortser från när jag tog bort blindtarmen har jag haft två sjukdagar på tolv år. Det är ju givetvis bara en fördel, men i o m att jag kan pressa kroppen så pressar jag den alltför ofta så hårt att när jag väl upptäcker att jag har lågt blodsocker (om jag upptäcker det) inte klarar av att reda upp situationen själv. Detta har gjort att alla som varit i min umgängeskrets har matat mig någon gång.
Sist och slutligen vill jag säga att detta inte är en klagan, dock en beklagan över det jag utsatt min familj, vänner och de livskamrater jag haft med. De har allihopa varit beundransvärda över hur de hjälpt mig under årens lopp. Jag hoppas också att det här skall ge lite en bild av komplexiteten av att vara diabetiker men framförallt att leva med en. Det är ingenting att skämmas över och något som är viktigt att man vågar vara öppen med.
Jag är själv nöjd över att jag har fått diabetes, för det har lärt mig mycket om förståelse för sjuka människor och hur olika samma sjukdom kan te sig för olika individer. Sjukdomsbilden är heller inte lika "nattsvart" som den var för tjugo år sedan när jag fick diagnosen. Då fanns inget snabbverkande insulin, vilket gjort att när man var och åt på restaurang så måste man antingen få köket att berätta exakt vilken tid maten skulle komma på bordet, vilket inte är så lätt för något kök att lova. Det andra alternativet var att vänta tills hela sällskapet fick in sin mat, ta sitt insulin och vänta en halvtimme och sedan ha dem att värma maten på nytt åt en medan de andra i sällskapet redan ätit upp sin mat. Dessutom var fett och socker i princip förbjudet. I dagens läge så kan du nästintill äta på samma sätt som vem som helst, tyvärr ligger pressen fortfarande kvar på en själv, släkt, vänner och livskamrater.
Tack alla ni som hjälpt mig under årens lopp!
Tack Henrik för att du bjuder på dina erfarenheter.
SvaraRadera